Finns det mera oro i världen idag än vad det funnits tidigare? Några menar det. Andra säger att det är som det brukar vara. Förmodligen känner vi alla oro ibland. Man brukar säga att det inte är ovanligt att vi känner oro för det som ligger oss nära. Det kan handla om familjen, om jobbet, om ekonomin eller relationer till våra närmaste. Men oron smyger sig också på oss när det sker stora förändringar i världsläget.

På 80-talet sjöng Charlotte Höglund: "Ge inte upp":
Vad gör jag när drömmen jag drömt får ett hastigt och oväntat slut?
Vad gör jag när allting känns fel och ingenting blir som förut?
Känn ingen oro!
Ge inte upp!
Min frid ger jag dig.

I början av tolvhundratalet skrev den helige Franciskus:
Herre, gör mig till ett redskap för Din fred. Låt mig bringa kärlek där hatet råder. Låt mig bringa förlå- telse där orätt har begåtts. Låt mig skapa endräkt där tvedräkt råder. Låt mig bringa sanning där vill- farelse råder. Låt mig bringa tro där tvivlet råder. Låt mig bringa hopp där misströstan råder. Låt mig bringa ljus där mörkret råder. Låt mig bringa glädje där sorgen råder.

Det finns ett citat som ofta tillskrivs Martin Luther: "Om än världen skulle gå under i morgon, skulle jag i dag ändå plantera mitt äppelträd". Även om det förmodligen inte är Luther som skrivit det så ligger det ett stort mått av visdom i det.

Vad säger Bibeln?
"Känn ingen oro. Tro på Gud och tro på mig", säger Jesus i Johannes evangelium kapitel 14 vers 1. I vers 27 i samma kapitel står det: "Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet".

Bibeln talar mycket om att inte vara rädd. Jag hittar i varje fall 60 sådana ställen.

Vi behöver prata med varandra och uppmuntra varandra!

/Sven Holmqvist

Fairtradecafé
Vid fairtradecaféet den 18 maj kom det in drygt 4 800 kr till krigsdrabbade människor i Gaza.

Större insamling
På sommarens stora scoutläger i Värmland samlades det in pengar till "Alla på samma kula" på gudstjänster, i café och vid Störstivalen. Det var till en skola med flyktingar i Libanon och till en skola för döva i Liberia. 89 000 kr hade samlats in vid avslutningsgudstjänsten, men enligt Sändaren (24-08-07) ska ytterligare 161 000 kr ha kommit in innan artikeln skrevs.

Världens Barn
Nu är det äntligen dags att rikta blickarna mot alla världens barn lite extra igen. Sista helgen i september och första i oktober uppmärksammas traditionsmässigt Radiohjälpens insamling till Världen Barn.
Dina skänkta pengar går till olika projekt som stödjer barn runt vår jord via de 13 svenska biståndsorganisationer som är delaktiga i år.
Även överskottet från Mormor Gurlis popup-café, vid höstmarknaden i Spakarp söndagen den 29 september, går till kampanjen.
Information om fler sätt att bidra och ingarpsbygdens egna QR-kod kommer delas ut i postlådorna.
Nytt för i år är att russnäsbon Mattias Ingeson är med i styrelsen för Världens Barn.

Fairtrade
Kan något gott komma från Nässjö?
Jo, Nässjö har tilldelats priset som Årets Fairtrade City 2024. Grattis! Läs mer på Fairtrade Sveriges hemsida.

Den 7-20 oktober är det Fairtrades höstkampanj. Håll ögonen öppna efter vad som händer i din butik.

Klädinsamling till Östeuropa
Även i höst är tanken att vi ordnar en insamling till Ukraina och dess grannländer via SAM-hjälp i slutet av september. Mer information kommer i din postlåda och på kyrkans hemsida.
Tack för ännu en sommar och allt jobb som bedrivits i Prylladan. Till sist en uppmaning från loppisar och andra återbruksbutiker, samt vårt jordklot: välj second- hand i första hand!

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

Under 2022 kommer jag att vara tjänstledig från min tjänst som pastor och föreståndare i församlingen. Jag tror att det är värdefullt för alla människor, och inte minst för oss som har en relativt offentlig tjänst, att då och då ta ett steg tillbaka. Att ta ett kliv åt sidan och skapa ett utrymme mellan sig själv och sin yrkesroll och lyssna in det som uppstår i mellanrummet. För om man tar sig tid att lyssna kanske man efter en stund kan höra tonen; hjärtats ton. Den ton som vibrerar av allt det som varit, av allt som är just nu, men kanske också av det som en dag ska komma.

Men om man alltför snabbt går vidare, då blir det som när man dämmer upp tonen i en stämgaffel. Det blir stumt. Så också inom oss när inte tiden ges för den nödvändiga resonansen. Det är mellan det ena och det andra som resonansen uppstår, i mellanrummet. Hur ser det ut för dig? Var finns mellanrummen i din vardag?

Jag tror att för flera av oss så är gudstjänsten på söndag förmiddag ett sådant mellanrum. En tid för resonans, mellan vårt liv och Guds liv inom oss. Där och då, i bänken, under sången eller predikan, kan vi lyssna in tonen. Ibland gör den oss stärkta, ibland nedstämda. Den kan röra oss till tårar eller påminna oss om hur trötta vi egentligen är. Men oavsett så känner vi att den berättar om något som är sant. Tonen vibrerar av det som rör sig inom oss. Men ganska snart reser vi oss från bänken och stämgaffeln tystnar igen. Vardagslunken fortsätter.

På samma sätt kan bönen vara som en sorts inre stämgaffel som skapar ett rum av resonans inom oss. Bönen skapar ett avstånd, ett mellanrum, mellan det var varit och det som just nu är. Ett rum för lyssnande och inre samling. Den inre tonen får tid att ringa, liksom tonen som ständigt strömmar från Gud.

Psalmisten uttrycker det poetiskt med orden: "Djup ropar till djup." (Ps 42:8) Därför kan det vara gott att inte ständigt fylla sin bön med ord och innehåll. Den stilla, lyssnande bönen är nog så avgörande för att kunna uppfatta den himmelska tonen.

Så här i inledningen av ett nytt år försöker många av oss att skapa lite nya rutiner och på nytt ta ut riktningen inför det som ligger framför. En fråga att bära med sig in i detta kanske kan handla just om "resonans-rummet" i livet. Ryms det? Eller är det något som behöver maka på sig lite för att göra plats för det där livsviktiga mellanrummet?

För egen del ser jag med förväntan fram emot att upptäcka vad som kommer att visa sig under det årslånga mellanrum som jag nu går in i. Min bön är att få en klarare blick, en fördjupad tro och en förnyad glädje. Kanske delar vi samma längtan och bön, du och jag?

Med önskan om Guds rika välsignelse

/Johanna

Nu har det vänt. Nu går vi återigen mot ljusare tider. Det är hoppfullt att tänka på; att det finns en vändpunkt. Det finns ett slut för allt mörker. En plats där det tar stopp. En plats varifrån vägen bara kan börja gå uppåt igen. Naturens växlingar påminner oss om det igen och igen. Och så även den kristna tron. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. När världen trodde att det var slut, att allt hopp var ute; när stenen rullades för graven och mörkret slöt sig om kroppen Ä då vände det! Livet vände åter genom Guds nåd och ofattbara härlighet. Kanske kan även du erinra dig tillfällen i livet då du fått uppleva det?

I varje gudstjänst påminner vi oss om denna rörelse när vi tar emot Herrens välsignelse. Herren vänder sitt ansikte till dig. Det är en rörelse från något Ä till något. En aktiv handling som leder till att livet förnyas. Samma betydelse finner vi också i ordet "omvändelse"; samma rörelse från något Ä till något annat; något nytt som ger liv. Liksom vi instinktivt vänder ansikte uppåt för att möta de första solstrålarna på våren, så inbjuds vi också att vända oss mot ljuset som strålar från Jesu ansikte. Under julen vänder vi oss mot krubban. Vi vänder ryggen mot mörkret där ute för att i stället vända oss mot ljuset i stallet och det ofattbara som inträffade där. Varje gång vi gör den rörelsen sker det en "omvändelse" inom oss; en rörelse från mörker till ljus, från död och hopplöshet, till nytt liv.

Julens högtid är en vändpunkt. När vi tillsammans med herdar och vise män till sist lämnar stallet för att återvända hemåt till våra vardagliga liv så har något hänt inom oss. Vi är inte desamma som vi var förut. Jesus Kristus har på nytt fötts i vårt hjärta. Vi bär nu ett barn inom oss, och det förändrar allt. Nu har det vänt. Nu går vi återigen mot ljusare tider.

En bön av Christina Löwestam
Gud, i dessa de mörkaste av årets dagar
vill jag tacka för vändpunkten
då vi inte längre går in i ett allt tätare mörker
utan vänder våra ansikten mot ljusare dagar.
Mitt i den mörkaste av tider vänder du ditt ansikte till oss
och lyser oss
med ett nyfött barns outgrundliga inre ljus
som blir oss en vändpunkt.
Tack för vändpunkten i livet
där tvivlet vänder sig i tro
och vårt sannaste jag vågar framträda tydligt
med spädbarnets sårbara äkthet,
vändpunkten
då maskernas och föreställningens tid ligger bakom oss
så som senhöstens dunkel gör när julen har kommit.
Tack Gud, för det ljus som skiner klart också i dödsskuggans land.
Hjälp oss vila i tron att vi också nästa gång vi vandrar i mörkret
ska få se ett stort ljus.
Kom med en vändpunkt i varje lidande människas mörker,
kom med ljusare tider för de barn som lider av hemlöshet,
och särskilt för dem som i dessa dagar utvisas från vårt eget land
till en oviss framtid.
Du känner livets innersta och sannaste väsen,
du som själv föddes under de enklaste villkor,
du som uppfyllt själva livet med ditt väsen,
och gjort döden Ä inte till en slutpunkt -
utan till en vändpunkt.

Amen.

Med önskan om en välsignad jul!
/Johanna Fredrixon

Att vakna upp till liv

När detta skrivs befinner vi oss fortfarande i påsktiden. På torsdag är det Kristi himmelsfärdsdag, men ännu vandrar den uppståndne Kristus vid vår sida här på jorden. Det är en tid av förundran; en tid då vi nyvaket ser oss omkring och upptäcker att allting är nytt och förändrat. Landskapet som alldeles nyss var kalt och dött är nu grönt och frodigt och bestrött av tusentals vitsippor. Herren sade: "Se, jag gör allting nytt!"

Och borta i horisonten kan vi nu också börja ana en tid efter pandemin. Allt fler har nu fått sin spruta och dödstalen sjunker, tack och lov. I skrivande stund har regeringen planerat för en öppning för offentliga samlingar från och med den 17 maj, men om det är något vi lärt oss under den här tiden så är det ödmjukhet inför att planera i förväg. Allt vilar i Guds hand, och vi får stilla vila i förtröstan. Allt har sin tid. Men jag tror att vi är flera som trots allt ändå känner att hoppet om en ny tid nu vågar växa sig starkare inom oss. Hoppet får ny näring av solljuset och värmen, av bara ben och lättare kläder. Ett frö av hopp är sått i vårt hjärtas mylla.

Men vad är det som kommer att växa fram efter den här tiden? Vilken blir frukten av ett och ett halvt år av distans och begränsningar? Det vet ingen av oss ännu. Men jag tror att det finns sådant vi kan göra för att ge det goda de allra bästa förutsättningarna för att växa och vakna upp till liv.

En sak som många av oss håller på med under våren är att jordförbättra inför sommarens odling. Och detta kan vi också göra i vårt eget andliga liv. Vi kan förbereda, gödsla, i vårt hjärtas åker. Fylla oss med det goda näringsrika så att fröet som Gud har sått kan slå rot och växa sig starkt.
Pandemin har visat oss på vikten av det egna böne- och andaktslivet. Vi kan inte förlita oss på att någon annan kommer att förse oss med det vi behöver för vår andliga växt - vi behöver själva ta ansvar, liksom i alla våra relationer. Och kanske har vi uppmärksammats på att det inte är så enkelt. Det är smidigt med söndagar i kyrkan; då någon annan förberett och liksom leder mig vid handen fram till ett gudsmöte. Men nu; hur gör jag när det bara är jag och Gud?

Gemenskapen i Guds församlingen är en omistlig del i kristet liv, men det är också den personliga och nära gudsrelationen på tu man hand. Men hur tar den samvaron sig uttryck för dig? När samtalar du med Gud? När får ni tid tillsammans, bara ni två, i vardagen? Finns det en god jord i din vardag där Guds ord och kärlek kan få slå rot inom dig och växa och ge frukt?

Sommaren inbjuder oss att ta nytag tillsammans med Gud och hitta tillbaka till goda vanor i vårt eget böne- och andaktsliv. Och även om det ser kalt och dött ut, så finns det hopp! Bredvid oss vandrar den uppståndne Kristus, han som kan och vill göra allting nytt. Även du kan få vakna upp till liv igen!

Församlingen inbjuder dig som vill att läsa en daglig andakt tillsammans utifrån andaktsboken "Att vakna upp till liv". Mer info om detta finns här i bladet och på hemsidan.

Om du vill ha personlig vägledning i att hitta goda andliga vanor är du alltid välkommen att kontakta mig för samtal.

Gud välsigne dig!

/Johanna Fredrixon

Första gången jag såg tranbär var bara för några år sedan. Jag hade gått vilse, men min man Rune var i närheten och jag kunde ringa till honom.

- Ja, jag står här och det är en stor sten och väldigt sankt, förklarade jag och då såg jag tranbären. Först trodde jag att någon hade tappat ut en hink med lingon på marken och jag fattade ingenting.
- Det är tranbär, sa Rune när han kommit fram till mig.
Då såg jag att det inte bara var lösa bär som låg på mossan utan alla var sammanbundna av små, tunna trådar med ett minimalt bladverk som allt låg gömt i mossan och det enda man såg var dessa lysande röda bär. Det var mycket sankt och vi fick hoppa bland tuvorna för att inte hamna i de svarta vattenhålen som omgav tranbärsstället.

Lite längre ut glittrade solen i öppet vatten och överallt dessa gungande grässtrån med sina sköra genomskinliga frövippor.
Skrattande balanserade vi bland tuvorna, ibland halkade vi ner i ett vattenhål och fastnade med stövlarna i dyn, men lyckades ta oss upp. Nästan en hel liter tranbär fick vi ihop. Sen satte vi oss ner lite längre in i skogsbrynet och åt våra smörgåsar och drack kaffet vi haft med oss. Över kärret cirklade en stor fiskgjuse som gjorde några nedslag mot det öppna vattnet, syrsorna spelade och ganska nära intill oss några rödhakar som ljudlöst plockade insekter.

Jag har många sådana ögonblick från alla de år jag fick glädjen att vara med Rune. Fina minnen, oftast precis så, ute i skogen, andäktigt njutande av Guds sköna natur.

Där brukade vi också samtala om vår gudstro. Jag minns att just den här gången pratade vi om Gudsriket.
- Titta på det här grässtrået, förklarade Rune, det hänger samman, varje litet frö förbinds med alla de andra. Grässtrået skulle kunna vara som Guds församling. Alla hänger vi samman och vår uppgift är att vårda fröet, Gudsrikesfröet.

- Vad är då Guds rike? frågade jag.
- Det är där som Gud bor, svarade Rune. I varje människas hjärta bor Gud och där är Guds rike.

Jag tänker ofta på hur Rune förklarade mycket i sin tro genom att se det som bilder i naturen. Han visade på hur allt hänger samman med osynliga trådar, hur vi hör ihop fast det inte syns utåt.

Det står ju i Bibeln att lider en kroppsdel, så lider också alla de andra. Blir en del hedrad, så gläder sig också alla de andra. (1 Kor 12:26) Vi hör ihop som en enda kropp fastän vi alla är olika.

Inte minst under den här svåra tiden, under pandemin, när vi inte har kunnat träffas fysiskt så känns det i hjärtat att vi är tillsammans ändå. Vi har en förbindelse med varandra i den
härlighet som är Guds rike, i den glädje och kärlek som finns i gemenskapen med Gud. Vår gemenskap syns inte just nu, men är ändå en enhet, precis som frön i en gräsvippa eller tranbär som bara tycks vara utslängda på marken.

Vi hör ihop.

/Agneta Johansson

Prylladan
Nu närmar vi oss sommaren och Prylladan öppnar sin verksamhet igen. Som vanligt kommer inkomsterna från försäljningen att delas upp mellan olika missionsinsatser. Här kommer en favorit i repris och namnet inom parentes visar vem som ansvarar för den delen. Den är inte ändrad sedan ett par år tillbaka.

28 % Hälsa för alla - i Kongo (Equmeniakyrkan riks)
14 % Läxhjälp till romska barn i Rumänien (Erikshjälpen)
14 % Katastroffond (Equmeniakyrkan Ingarp väljer hjälpinsats)
14 % Social stöttning i närområdet (Equmeniakyrkan Ingarp väljer efter behov)
30 % Bygg- och reparationsfond i Equmeniakyrkan Ingarp

Om du har något som du inte vill ha kvar längre så skänk det gärna till Prylladan. "Många bäckar små" kan hjälpa på andra håll i vår värld.

Babypaket till Kongo
Trots att Flitiga fingrar inte kunnat samlas som vanligt i coronatider har de ändå arbetat på och lyckats tillverka 40 babypaket. Varje paket innehåller filt, handduk, tvättlapp, tvål, tygblöjor och flera bestämda klädesplagg. De här paketen ska snart sändas till Kongo-Kinshasa tillsammans med 6 banankartonger med bandage och kompresser. Bra jobbat!
Visst blir man sugen på att få hjälpa till!? Den här vändan har det inte funnits något smidigt forum för att nå ut med vad som behöver samlas ihop men det kan vi kanske råda bot på när tillvaron blir lite mer vanlig. Om du ändå vill göra något nu, så kan du skänka lite pengar som går till transportkostnaden. Swisha eller skicka in din gåva till församlingens konto och märk den med "Kongo".

Indien
I Sändaren (nr 18, 2021) berättar Jonatan Sverker om situationen i Indien. Landet är mycket hårt drabbat av covid-19 och trots att de har något av världens mest avancerade sjukvård är det endast ett fåtal som får tillgång till den. Den vanliga nationella sjukvården är kraftigt underbemannad och respiratorer och syrgas saknas.

Equmeniakyrkans systerkyrka HCC (Hindustani Covenant Church) har drabbats mycket hårt och många pastorer och andra i kyrkans ledning har dött. Flera dödsrunor har visats i de senaste numren av Sändaren. De efterlevande drabbas inte bara av sorgen utan de blir även utan bostad och inkomster när familjen bott i pastorsbostaden och maken varit familjens försörjare. Equmeniakyrkan har startat en fond för att stötta de drabbade och sjukhus. HCC driver två sjukhus och det ena har byggts om för att ta emot coronapatienter. Nästa utmaning för HCC är att utbilda nya pastorer när så många dött.

Equmeniakyrkan riks har uppmanat både församlingar och privatpersoner att skänka pengar till arbetet i Indien och Equmeniakyrkan Ingarp har sänt 10 000 kr från vår katastroffond. Dessa är från inkomsterna i Prylladan (se ovan), så fortsätt skänk och handla.

Ett tackbrev från George Olvik, som är insamlingsansvarig i Equmeniakyrkan, sitter uppsatt på anslagstavlan i entrén i kyrkan. Han tackar för engagemang, förböner och gåvor samt önskar oss Guds rika välsignelse.

Fairtrade
Vi kunde inte ha något Fairtradecafé nu i maj, men i stället deltog vi i chokladbollsutmaningen. Målet var att vi i Sverige som älskar chokladbollar, så mycket att kakan till och med har en egen dag (11 maj), tillsammans skulle baka 100 000 chokladbollar. Vi i vår församling rapporterade in 302 stycken (Jo Natan, dina 15 kom också med). Vi är många som mumsat gott och tanken bakom är att fler barn ska få gå i skolan. I västra Afrika, där många av världens kakaoplantage ligger, arbetar 1,6 miljoner barn i åldrarna 5-17 år med att skörda kakao i stället för att gå i skolan. Om vi alla väljer Fairtrademärkt kakao så skulle det se annorlunda ut, för inom Fairtrade är barnarbete förbjudet.

Hur gick det då med utmaningen? Tyvärr tror jag inte vi nådde ända fram. De senaste siffror jag sett var något över 60 000 chokladbollar.

På hemsidan Fairtrade.se skriver de "Tack för att du fortsätter göra skillnad genom att välja Fairtrade". Om du inte tycker om onyttigheter som choklad, kakao, te eller kaffe kan du välja bananer eller rosor som är Fairtrade.

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar





Fairtradeveckor
Ännu ett sätt att försöka mildra orättvisorna på vår jord är att handla fairtrade. Just när jag skriver den här texten pågår en kampanj från Fairtrade Sverige.

De hävdar: Det kan aldrig bli för mycket fairtrade, godsaker, ekonomisk trygghet, choklad, skolgång, glass, jämställdhet, kaffe eller hållbart jordbruk.

Equmeniakyrkans internationella insamling
Temaåret som Equmeniakyrkan har just nu, går under temat "Till jordens yttersta gräns", Så heter också Equmeniakyrkans internationella insamling, som pågår från första advent till sista januari. Det missionsarbete som Equmeniakyrkan bedriver behöver pengar för att kunna fortsätta med alla de projekt som pågår runt vår värld.

Det jag än en gång vill återkomma till är att de på vår jord som redan innan coronapandemin utbröt hade det svårt, är de som har drabbats värst.

Alternativa julklappar
Visst är det svårt att köpa julklapp till den som redan har allt, men det finns många mycket bra presenter. Vår kyrka, Equmeniakyrkan, och de hjälporganisationer jag känner till, har gåvokort/gåvobevis som går att beställa. Vad kan vara finare än att ge bort en gåva som räddar liv? Om du behöver hjälp kan du prata med Eva Karin.

Be gärna Globala veckans bön och för Equmeniakyrkans mission!

Missionsrådet/ genom Eva Karin Themar

I början av året arrangerades intervjukvällar på Zoom, där vi fick träffa olika personer som berättade om sin tro, sitt liv och sin kallelse till tjänst. Av de som intervjuades var det framför allt två personer som berörde mig. Dessa var Sofia Rydén och Ellen Samuelsson. Ni som var med på intervjuerna minns kanske att det är två kvinnor som fått en kallelse att arbeta i sammanhang som få av oss nog hade vågat, och mot verkligheter som de flesta värjer sig för. Sofia fick en kallelse att arbeta med föräldralösa och utsatta barn och familjer i Indiens slum. Vi fick ta del av en berättelse om fattigdom, utsatthet och modernt slaveri, som berörde på djupet. Samma typ av berättelse, men på mycket närmare håll, fick vi från Ellen Samuelsson. Hon blev kallad att hjälpa prostituerade och traffickingoffer i Malmö. Genom henne fick vi möta kvinnor som fråntagits sitt människovärde, och som nu betraktas som handelsvaror av sina förövare.

Det var omöjligt att inte bli berörd av deras berättelser, och jag tror att alla vi som lyssnade gick därifrån med känslor av förfäran, ilska och uppgivenhet. Men jag fick också en aha-upplevelse. För det blev så tydligt vilken viktig roll den lokala församlingen spelar för det goda arbete som görs. Ja, vilken viktig roll vi har. Sofia berättade bland annat om the Stone people. Det är människor som, för att klara livets nödtorft, tvingats låna pengar. Eftersom de saknar medel att betala tillbaka lånet, tvingas de till tvångsarbete av långivarna. Jobbet går ut på att för hand göra småsten av klippblock. De sitter alltså och hugger sten, tolv timmar om dagen, veckans alla dagar. Lönen är så låg att de aldrig kommer att kunna betala tillbaka pengarna de lånat. Det är alltså ett modernt slaveri vi bevittnar. Men World Children Need, som Sofias organisation heter, hjälper de som de kan genom att betala deras skulder och ge dem bidrag så de kan bli självförsörjande. Det är alltså en fråga om pengar. Pengar som församlingar är med och bidrar med. Som samlats in genom offrande, försäljning och arbete från församlingsmedlemmar. Ibland kan det kanske vara lätt att tappa perspektivet när vi gör våra insamlingar till missionsfonden eller offrar till den yttre missionen. Men de pengar som samlas in är medel som befriar och upprättar människor.

I samtalet med Ellen Samuelsson talade vi mycket om värderingar. För vad är det som gör att en människa kan ta sig rätten att köpa en annan människas kropp? Mycket verkar handla om bristande värderingar, där människovärdet har blivit urlakat. Så det finns ett behov av sunda sammanhang, med bra förebilder, som förmedlar de värderingar som allt för ofta brister.

Sammanhang där barn och unga får mötas, och få stabila vuxna förebilder. Och det är ju det som hela vår barn- och ungdomsverksamhet handlar om. Jag tycker det perspektivet är svindlande. För de trygga och sunda sammanhang vi erbjuder formar trygga vuxna. Det arbete våra ledare gör idag kan leda till att en ung människa, som har möjlighet att fatta ett dåligt beslut i morgon, fattar det rätta beslutet.

/Mattias Lewander

Den senaste veckan har varit väldigt känslomässigt omtumlande för mig. Den inleddes med det glädjande beskedet att vi under helgen har fått ytterligare ett barnbarn, det fjärde i ordningen! En varm känsla av lycka och glädje blandades med lättnad att allt gått bra. Nu kommer en ny liten människa in på arenan, till familjen, släkten, världen! Elliot, unik och med samma behov av att bli sedd och bekräftad som alla vi andra.

Det finns ett litet ord som jag tänkt mycket på den senaste tiden och mer och mer kanske anar betydelsen av. Det är det lilla ordet tillit. Detta ord som man kan läsa både bakifrån och framifrån, liksom för att påminna oss om att det finns en ömsesidighet gömd här. Det lilla barnet lägger sin tillit till att vi på ett självklart sätt ger av den omsorg som måste till, varje dag. Det finns inget så smärtsamt som att se ett barn som tappat sin tillit till vuxna, något jag kommit i kontakt med i mitt arbete ibland. Det är som själva livet stannar av och all kraft måste läggas på att återvinna en tillit till en trygg vuxenvärld. För det är i den ömsesidiga tilliten som barnet vågar växa och utvecklas.

Jag tror tilliten är ett aktivt val. Man måste bestämma sig för att lita på de som står oss nära, även om det innebär risker för egen del ibland. Det kan vara särskilt svårt att återskapa en brusten tillit om man blivit sviken.

Vi går nu in i påsken. Ett av de starkaste avsnitten i Bibeln är en text som är en del i påskens dramatiska händelser, som handlar om svek och förtroende. Den temperamentsfulle Petrus hade fått ett väldigt stort förtroende. Jag ska kalla dig klippan, säger Jesus, för på dig vill jag bygga min församling. Vilken tillit, vilket förtroende!
Jesus väljer att ge Petrus just detta förtroende trots att han visste att Petrus var den som skulle svika honom tre gånger när han arresterades för att spikas upp på ett kors. Kanske finns det särskilt stor kraft till förändring om vi klarar att visa någon tillit trots erfarenheter av svek och tillkortakommande.

Jag gick alltså in i veckan med en stark känsla av lycka. Visste inte då att så mycket skulle förändras blixtsnabbt. Jag fick höra det vid lunchtid på onsdagen. Ett vansinnesdåd i Vetlanda. Allt förändrades snabbt. Förvirring, rädsla och osäkerhet som måste hanteras och tas om hand. "Detta kan inte hända, får inte hända, i vår lilla stad".
En välfungerande organisation ställer snabbt om och bidrar till att hantera den svåra situationen.
Vi människor är vana vid att ha en gemensam tillit och trygghet till vår omgivning och om den tilliten rubbas skapas mycket befogad oro och osäkerhet. Därför måste alla frågor ställas, bilden klarna och viktiga trygghetsskapande åtgärder vidtas.

Det finns en liten intervju i mediaflödet med en äldre kvinna från Vetlanda som med kraft säger "Ingen ska få ta min trygghet från mig, detta kommer vi att klara". Hon står som symbol för de goda krafternas trotsiga motstånd. Trotsigt mobiliserar hon och så många andra vetlandabor en väldigt viktig motkraft. Ett aktiv val, en motkraft också mot de krafter som vill spä på rädsla, hat och ondska.

För där tilliten saknas tar destruktiva krafter över, men livgivande krafter frodas i det utrymme som tilliten skapar.

/Anders Saldner

Fortsätta för Fairtrade

2012 blev Ingarps Missionsförsamling diplomerad kyrka för Fairtrade. Vi åtog oss att ha fairtrademärkta varor vid våra serveringar samt arbeta för att fler skulle få kunskap om vad det innebar med att köpa rättvisemärkta produkter, vilket i förlängningen leder till ett sätt att stödja rättvis handel, mänskliga rättigheter och hållbar utveckling.

Kunskapen om Fairtrade har ökat otroligt bra och 2020 visste 9 av 10 i Sverige vad Fairtrade var. Tack vare detta anser fairtrade.se att det inte längre behövs en organisation som riktar sig just till kyrkor. De tackar oss för den tid som varit och önskar oss lycka till i vårt fortsatta arbete med att sprida kunskap om att vårt sätt att handla och köpa fairtrade kan motverka fattigdom.

Om årets Fairtrade Challenge, 6–9 maj, blir av - då när vi brukar mumsa i oss gott och billigt fika, som bland annat scouterna bakat - vet vi inte i nuläget. Vi återkommer med inbjudan om det går, annars har vi ännu ett evenemang att se fram emot när livet blir mer vanligt igen.

Trotsa cykelansiktet

När kvinnor i Sverige på början av 1900-talet ville lära sig cykla avråddes de på grund av att deras vackra ansikten kunde förvridas av vind och ansträngning. Diakonia har just nu en kampanj för att stödja att flickor i Bangladesh ska få lära sig cykla. Den kunskapen kan hjälpa flickor att lättare och billigare kunna ta sig till skolan. De som får gå i skolan blir inte lika lätt bortgifta i tidig ålder utan jämställdheten ökar. Din gåva till Diakonia behövs extra mycket nu i pandemitiden då skolor är stängda och familjers ekonomi försämras. Bg 903-3044 eller swish 90 33 044.

Open Doors och kristna kvinnor

Open Doors, som arbetar mot förföljelse av kristna, gav ut en rapport lagom till den internationella kvinnodagen 8 mars. Här skriver de att kvinnor som konverterat till kristendom blivit utsatta för betydligt mer våld under pandemin. Tidningen Sändaren (2021-03-10) skriver att handeln av kvinnor och flickor ökar, vilket medför att de tvingas in i äktenskap och sexuellt slaveri. Religiös förföljelse av män är generellt sett brutal och visas upp, medan kvinnor utsätts mer osynligt. Mer information finns på Open Doors hemsida.

Böner

Just nu (när programbladet skrivs) pågår fastan och Equmeniakyrkan har gett ut ett material med texter och böner som man kan läsa och be. Materialet heter ”Älska och be för världen” och det uppmanar även jag dig att göra. Vare sig vi tänker på Vetlanda, Myanmar eller Bangladesh så behöver vår värld mycket kärlek och bön.

”Gud allt som vi är, är Din gåva till oss. Må allt som vi gör bli vår gåva till Dig. Amen.” (Ur Equmeniakyrkans fastematerial)

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

Som kyrkor och församlingar är vi i denna tid berövade vår naturliga mötesplats och samlingspunkt. Människan blir till genom mötet med Den andre. Och på samma sätt upplever vi att vi som gemenskap blir till i mötet med varandra. Vi har svårt att tro att det som inte syns ändå finns. Men det som genom tiderna har skapat, format och burit Guds folk är inte troheten till platsen, utan till Jesus Kristus. Det är i HONOM som vi lever och rör oss och är till. Genom Hans Ande är vi ett, en Kropp, tillsammans. Inte genom vad vi gör eller inte gör av oss själva.  

Under ökenvandringen efter uttåget ur Egypten fick Guds folk dagligen prövas i sin tillit till Herren. Och de misströstade, gång på gång. Men Herren övergav dem aldrig. Varje dag fick de ta emot precis det som de behövde för dagen. Mannat från himlen. Brödet, som ett uttryck för Guds närvaro och utgivande kärlek. Brödet som en symbol för det goda, hoppet, allt det som vi behöver och längtar efter. En symbol för det nya Jerusalem och den himmelska festen i Guds rike. Genom att äta det brödet fick folket en ny hemvist – inte på en viss plats, utan i sitt hjärta. Var är Gud? frågar människan sig. Här är jag, svarar Herren. Alltid nära. Varje dag. Att äta brödet skulle kunna beskrivas som att äta hopp – att inta hopp och att fylla sig med hopp. Att mätta sitt oroliga hjärta med det goda som Gud ger – hopp för varje dag.  
Och Gud är trofast. Han är den densamme igår, idag och i evighet. Också idag kan du få ta emot manna från himlen; Guds goda och livgivande hopp!  

I brist på templet kan även vi, under vår ökenvandring, bära med oss Guds tabernakel. Vi kan slå upp vårt tält där vi befinner oss just nu och gå in i Guds närvaro. Han ger oss det vi behöver just nu, just idag. Genom sin Ande har han skrivit sitt levande Ord i våra hjärtan. Vi får misströsta, klaga och bli trötta. Gud tål det, jag lovar. Men i Hans närhet kan någonting annat väckas inom oss. Kanske kan vi en liten stund få låna Guds blick på oss själva och vår situation, och kanske kan vi i det ljuset ana även något annat och något mer än enbart öken och sand. Kanske ser vi då även soluppgången i öster och ett nytt land som skymtar i horisonten. Så smakar mannat i öknen; det smakar hopp.  

Likt Guds folk under ökenvandringen är denna period en daglig övning i tillit. Men det är också en inbjudan att dag för dag få möjlighet att växa i lärjungaskap. Varje dag förser Herren dig med manna från himlen – har du märkt det? Ibland är det storslaget, men oftast inte. Det kommer till dig i de små sakerna. Ett ord, en ton, ett ögonblick. Kanske kan fastan innan påsk vara ett gott tillfälle att öva sig lite extra i uppmärksamhet. Att dagligen ställa sig frågan: på vilket sätt har Herren mött mig idag?  Jag tror att du kommer att bli glatt överraskad. Och inte minst, fylld av hopp!  

Med önskan om Guds rika välsignelse! 

/Johanna Fredrixon 

När jag nyss fyllt 20 år och sommarn låg och sjöd precis runt hörnet så åkte jag på äventyr. Jag hade nyligen slutat folkhögskolan och två oändligt långa veckor hade passerat utan att få träffa en enda av de personer som under året blivit viktigast i mitt liv. Jag satte mig på tåget till Göteborg i alldeles för varma kläder. När jag bytte tåg sprang jag in på en toalett och drog fram en blommig klänning ur min hastigt packade väska. Jag behöll jeansjackan knuten runt midjan när jag steg på nästa tåg. På näsryggen vilade mina nya, runda solglasögon och jag var så redo för att komma fram. Där på perrongen väntade nämligen sex av mina närmsta vänner från tiden på Liljeholmen. Jag trängde mig framåt och ut från tåget för att i tårar få krama om alla vänner samtidigt i den varmaste omfamningen jag kan minnas. Så lite tid ifrån varandra och sån lycka över att få ses igen. Om vi bara visste då vad vi vet nu.

Vi gjorde oss ordentligt fina i våra sommarkläder och ställde oss i en kilometerlång kö. Efter någon timmes trängsel och väntan kom vi in på Ullevi. Vi gick så långt fram vi bara kunde trots att det innebar ännu mer trängsel och ännu mindre frisk luft. Det spelade oss ingen roll, för vi skulle få se Coldplay live. Sedan skolstarten året innan hade de sammansvetsat oss. Vi hörde deras musik på samma vis och alla hade en stor musikalisk upplevelse kopplad till den gruppen. Mitt i trängseln stod vi, bara några meter ifrån sångaren Chris Martin. Vi kramades under hela konserten, grät tillsammans och lovade varandra att göra detta till en tradition. Att tillsammans gå på viktiga konserter skulle bli vår grej oavsett hur ofta vi sågs i vanliga fall.
Om vi bara visste då vad vi vet nu.

Konserten klingade ut med låten Up&Up. Publikhavet som hade motat oss framåt började istället mota bakåt mot utgången, men vi ville inte att upplevelsen skulle ta slut. Så medan de andra började gå utåt i rask takt började vi istället ta ton. Det blir lätt så när ett gäng från en musikklass återförenas i den lyckliga ungdomens upplevelser. Hampus la ett beat, Gabriel började sjunga melodistämman, Anton tog en underbar bas-stämma, Josef hängde på med sin klara tenorröst och jag la en altstämma. Vi lekte med tonerna och vägrade att sista sången skulle ta slut. När vi gick utåt, sjungandes tillsammans, började människor filma oss. Flera stycken kom fram och kramade om oss. Några sjöng med. Vi gick och vi fortsatte sjunga. Faktiskt så länge att vi till slut fick inse att vi sedan länge hade passerat folkmassan och tagit oss en bra bit igenom Göteborg, nästan framme vid vår spårvagnshållplats. Sista meningen i den låten är ”Don't ever give up”. Ge aldrig upp. Om vi bara visste då vad vi vet nu. Då hade vi kanske inte låtit sången ta slut.

Den stunden kommer aldrig igen, men stunder som den kommer komma tillbaka. Det är precis därför jag kartlagt alla sådana stunder under året som gått. Jag kanske romantiserar det för mig själv, men den dagen var precis så. Den stunden var precis allt. Det minnet kommer jag bära med mig för alltid. Oavsett om det är under en tid då jag inte kan vara ung på det viset jag kunde då, eller den dagen jag är gammal och grå. För min tröst nu är precis just det. Jag måste leva på det hoppet. Jag måste påminna mig. Den stunden kommer aldrig igen, men stunder som den kommer komma tillbaka.

/Klara Frisk

Höstens missionsauktion förändrades ju bland annat till en höstmarknad och det fanns också möjlighet att skänka pengar på andra sätt. Även om allt har varit annorlunda det senaste året så har vi ändå fortsatt att stödja projektet ”Hälsa för alla - i Kongo”. En rejäl julklapp anlände till våra vänner i Kongo Kinshasa strax före jul. Equmeniakyrkan tillsammans med Human Bridge lät transportera en container fylld med 76 m3 diverse sjukhusmaterial och även babypaket (några från Ingarp). Bertil Svensson tackar alla som bidragit.

Nu har jul och nyår passerat relativt obemärkt, men som vanligt hade vår församling extra fokus på Equmeniakyrkans internationella arbete vid gudstjänsten den 26 december. Den insamling som gjordes plus de pengar som skänkts över året via autogiro gav 45 280 kr. Förra året samlade vi in några tusen mer, så om du av någon anledning missade att ge din gåva eller vill skänka mer, så kan du sätta in den på Equmeniakyrkans bankgiro 900-3286 eller swish 90 03 286. Vi som församlingar är kallade att sprida evangeliet Till jordens yttersta gräns och det du gett kommer kanske att användas till urfolken i norra Ryssland, människor i byar i Thailand eller högt upp i Anderna.

Om du är nyfiken på mission eller inte riktigt vet vad du ska göra och har en dator, så har jag ett tips. På Equmeniakyrkans hemsida finns ”Spännande läsning”. Det är 60 personliga berättelser om internationell mission. De tipsar att man kan ha texterna som en andaktsbok.
Ta dig tid att läsa. Gud har tid och mötet med honom kan förvandla dig och mig och världen.

5 000 kr från Pryllandans katastroffond har skickats via Diakonia till Honduras och Nicaragua som stöd till dem som drabbats av orkanerna Eta och Iota. Ekonomiskt bidrag fick även Lions i Eksjö som tillsammans med Svenska Kyrkan delar ut matkassar till behövande i bygden.

Det här året har kanske inneburit att du sparat pengar när du inte kunnat resa som du brukar eller shoppat mindre för att du inte gått på kalas och mest suttit hemma. På många andra platser på vår jord har pandemin drabbat hårdare än här. Om du är daglönare och inte får något arbete så har du inga pengar till mat. Om du är elev som brukar få ditt enda mål mat i skolan och den är stängd, så får du bli utan. Be för våra syskon i världen och om du har möjlighet så skänk gärna ett par hundra extra till någon bra hjälpverksamhet.

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

Där hoppet föds

Under november avslutar vi vårt temaår ”Till jordens yttersta gräns” som utgått från läsningen av Apostlagärningarna. I bokcirkeln har vi under våren dels läst hela Apostlagärningarna rakt igenom, men också Peter Halldorfs kommentar till boken som heter ”Andens folk”. Scouterna har under våren fått fundera kring vad som var speciellt med den första kristna församlingen och under hösten har de fått följa med Paulus på hans tre stora missionsresor. Många av oss har säkert låtit temaårets andaktsbok vara en följeslagare under åtminstone en del av året och i våra gudstjänster har vi fått ta del av predikningar som utgått från Apostlagärningarna. I skrivande stund ser vi också fram emot att få avrunda året tillsammans genom en fördjupningshelg med Liselotte J Andersson som talar utifrån temat: VAD JAG HAR, DET GER JAG – om att förvalta trons rikedomar i ljuset av Apostlagärningarna. 

Men trots att vi planerat för detta så var det ändå ingen som ens i sin vildaste fantasi kunnat ana riktigt hur och på vilket sätt vi under året skulle komma att utmanas av budskapet att nå ut ”till jordens yttersta gräns”. När pandemin slog till med full kraft stod vi plötsligt inför en helt ny situation och de upptrampande välkända vägarna var plötsligt blockerade. Hur gör vi nu? En podd startades, och gudstjänsterna fick nu pröva sig fram genom helt andra kanaler och former. Men det bar – trots allt. Och vi nådde genom det längre bort och till ännu fler än vad vi någonsin gjort tidigare i våra samlingar. Nu firade vi inte längre gudstjänst bara i Ingarp, utan även i Equador, i Paris och i Stockholm – samtidigt! Genom de olika sommarpraten vågade personer kliva fram och dela minnen och erfarenheter som annars kanske aldrig blivit hörda i den stora gruppen. Vår gemenskap inte bara växte utan även fördjupades, mitt i och genom allt som från början verkade så förlamande mörkt.  

Och vi blir genom det ännu en gång påminda om hur Herren verkar. Dels ser vi hur han går med oss genom det svåra som vi får utstå. Han sitter inte tryggt på håll och ser på – han går in i smärtan och ångesten och bär den tillsammans med oss. Men han kan också, mitt i den mörkaste natt, skapa något nytt. I smutsen, i utsattheten, i övergivenheten – föds ett litet barn. Hur är det möjligt? Mot den mörka fonden tänds himla-ljusen. I den mörka kvällen glimmar ljusen på gravarna, och adventsstjärnorna i fönstren. Vi lever i en tid som på så många sätt just nu påminner om Hoppet som tänds och föds och väcks – trots allt.  

I allhelgonatid, under adventstiden och julen får vi påminnelser om ljuset som lyser i mörkret; och att mörkret inte har övervunnit det. Året som gått kan ytterligare vittna för oss om just detta stora mysterium – om hoppet som föds i den mörkaste natt. Det får vi dela vidare och berätta om – till jordens yttersta gräns! 

/Johanna Fredrixon

Världens Barn

Tack alla som gett till insamlingen. Vi i vår kyrka kunde bidra med 15 000 kr från konserten som hölls i Ingarp den första februari, innan alla restriktioner försvårade anordnande av konserter. Den digitala sparbössan ”Ingarpsbygden för Världens Barn” innehåller just nu 3 550 kr. Det går fortfarande att skänka pengar, hela året ut.
 
En av vinnarna av Världens Barn-tipspromenaden, som fanns uppsatt en vecka i Ingarp, var Margaretha M. På bilden visar hon blommorna som hon vann och som Spakarps plantskola sponsrade med. Övriga vinnare var Elof, Gunvi, Carina R och Ingemar J.

Upptäckarscouterna drog också sitt strå till stacken. De pantade till Världens Barn och fick ihop drygt 2 200 kr. De är alltid redo!
 
Hela Sverige samlade ihop 60,7 miljoner kronor till Världens Barn. Eksjö kommuns resultat blev i år drygt 147 000 kronor och med det kom vi på plats 29 bland Sverige kommuner (plats 43 2019) och trea i länet. Bravo allihop!
 
Diakonia

En av mottagarna av de insamlade pengarna via Världens Barn är Diakonia. Equmeniakyrkan och Svenska Alliansmissionen är huvudmän för den här biståndsorganisationen som startade 1966, då under namnet Frikyrkan hjälper. Diakonias vision är ”En rättvis, jämlik och hållbar värld”.
 
Ett av de barnprojekt som får del av Världens Barnpengarna bedrivs i Libanon av Diakonia. Där finns nio center för barn som erbjuder hjälp att bearbeta traumatiska minnen från kriget. Men nu i coronatider får inte barnen gå dit utan de får träffa sin lärare online, alltså via datorn. Hanaa, 11 år, berättar att hon tycker att det är jättetråkigt att inte få gå till skolan eller centret men att hon blir lycklig när hennes lärare ringer och instruerar vilka aktiviteter de ska göra hemma. De barn som i vanliga fall har det svårt har det ännu värre nu på grund av pandemin.
 
Missionsauktionen

I år blir det ingen auktion utan istället kommer det att anordnas olika insamlingar – ”novemberinsamlingen”. Något som dock inte ändras är att 10 % kommer att gå till något missionsprojekt. Under de senaste åren har vår församling stöttat ”Hälsa för alla – i Kongo” och dit går pengarna även i år.
 
Covid -19 finns även i Kongoländerna och under Ebolaepidemierna fick länderna stort utländskt stöd, men nu när alla länder är drabbade räknar kongoleserna inte med att de kan få hjälp. Detta är extra svårt i ett land med många som redan lever på gränsen till svält.
 
Kyrkornas Globala vecka

Ända sedan 2005 har Sveriges Kristna Råd ordnat den här veckan i november. I år är temat ”Hälsa och välbefinnande” och det vill påminna oss alla om att världen är vårt gemensamma hem och att alla människor berör varandra genom den pågående pandemin. Men de vill också uppmärksamma oss på att det finns andra livshotande sjukdomar.
 
Vi uppmanas att be om hälsa och välbefinnande. Följande bön föreslås:

Bön i Globala veckan 2020

Livets Gud,
i dig är det som vi lever, rör oss och är till.
Vi tackar dig för livets gåva och allt som vi får ta emot av dig.
Du håller din vakande hand över var och en av oss.
Vi lever i en tid då hela världen är drabbad.
Vi ber om hälsa och välbefinnande för alla människor på jord, särskilt för dem som på olika sätt drabbas av sjukdom
och för dem som känner oro och ängslan.
Tack att du är med dem.
Ge dem kraft och tro och omslut dem med kärlek.
Vi ber för alla dem som arbetar med att ge stöd åt människor i utsatthet inte minst inom sjuk- och hälsovården.
Hjälp oss alla att bidra till ett samhälle
som värnar alla människors värde och värdighet.
Ge oss kraft att stödja varandra bortom egna intressen.
Uppfyll oss med din heliga Ande som du har sänt till vår förvandling.
Ge oss förmåga att visa på den kärlek och solidaritet som Jesus Kristus visar.
Livets Gud, led oss till rättvisa och fred.
Din är makten och äran i evighet.
Amen.
 
Fairtradeveckor

Ännu ett sätt att försöka mildra orättvisorna på vår jord är att handla fairtrade. Just när jag skriver den här texten pågår en kampanj från Fairtrade Sverige.

De hävdar: Det kan aldrig bli för mycket fairtrade, godsaker, ekonomisk trygghet, choklad, skolgång, glass, jämställdhet, kaffe eller hållbart jordbruk.
 
Equmeniakyrkans internationella insamling

Temaåret som Equmeniakyrkan har just nu går under temat ”Till jordens yttersta gräns”, Så heter också Equmeniakyrkans internationella insamling, som pågår från första advent till sista januari. Det missionsarbete som Equmeniakyrkan bedriver behöver pengar för att kunna fortsätta med alla de projekt som pågår runt vår värld.
 
Det jag än en gång vill återkomma till är att de på vår jord som redan innan coronapandemin utbröt hade det svårt, är de som har drabbats värst.
 
Alternativa julklappar

Visst är det svårt att köpa julklapp till den som redan har allt, men det finns många mycket bra presenter. Vår kyrka, Equmeniakyrkan, och de hjälporganisationer jag känner till, har gåvokort/gåvobevis som går att beställa. Vad kan vara finare än att ge bort en gåva som räddar liv? Om du behöver hjälp kan du prata med Eva Karin.
 
Be gärna Globala veckans bön och för Equmeniakyrkans mission!
 
/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

Var dag är en sällsam gåva, 
en skimrande möjlighet. 
Var dag är en nåd dig given 
från himlen, besinna det! 
 
Psalm 180 har säkert flera av er både hört, läst eller till och med sjungit. Men jag leker lite med tanken på vad som skulle hända med innebörden av texten om man förde samman de två första orden till ett. 
”Vardag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet.
Vardag är en nåd dig given från himlen, besinna det!” 

Det är kanske inte just så vi upplever det, nu när många av oss kommer tillbaka från semester till en vardag med arbete, skjutsande och uppdrag på olika håll. Samtidigt kan vardagen också vara något man längtat efter och sett fram emot. Många mår i grunden väldigt väl av rutiner, inte minst barn, och saknar rytmen under semesterns mer flytande tillvaro. Och efter det senaste halvårets undantagslika tillstånd på grund av coronapandemin kanske just vardag är det vi längtar efter mest av allt. Ur det perspektivet klingar orden ganska klockrent: Vardag är en sällsam gåva ... Och de tillfällen när livet ställs på sin spets, när något gått sönder, när man får uppleva förlust eller sorg, kan längtan efter vardag – det normala och regelbundna, upplevas än mer akut. Vardag är en sällsam gåva ...  

Jag tror att vi gör gott i att ofta påminna oss om vardagens välsignelse. Uppöva oss i tacksamhet över allt det som är som det brukar. Tacksamhet över det välbekanta och det som är stabilt över tid. Det senaste halvåret har visat oss att det så lätt kan ryckas ifrån oss. Vardag är en nåd dig given från himlen, besinna det! 

Min längtan för församlingens del inför hösten handlar just om att sakta men säkert få återgå till en god vardag. Jag hoppas och ber att vi allt eftersom ska få återgå till den goda rytmen, där söndagens gudstjänst fungerar som hjärtat i kroppen, som tryggt och stabilt pulserar med sina veckovisa hjärtslag - vilka förser Kristi kropp med syre och liv. Vardagen i Guds församling är i sanning ”en sällsam gåva, en skimrande möjlighet”. Och jag tycker att det senaste halvåret skärpt blicken så att vi förstått att verkligen ”besinna det!”.  

Jag ber om en god höst och en välsignad vardag tillsammans i församlingen!  

Gud välsigne dig, var dag!  

/Johanna Fredrixon

Hej på er!

Först och främst vill jag tacka för förtroendet som ni visar, när ni anställt mig som ungdomspastor. Jag hoppas att med Guds nåd förvalta det förtroendet på bästa sätt.

Vem är då jag? Jag är 39 år, gift med Alexandra och pappa till Daniel, snart sex år. Vi bor i Vetlanda sen snart ett år tillbaka. Innan dess bodde vi i Malmö, och en kortare period utanför Mullsjö. Mina rötter har jag dock här i trakten. Jag är uppvuxen på en gård utanför Korsberga, så den här flytten blev en flytt hem igen. 
 
Jag är som sagt uppvuxen utanför Korsberga, och det var i Korsberga jag kom till tro. Eller, mer korrekt, jag kom till tro på Bödalägret, men det var i Korsberga jag hade min gemenskap, i byns pingstförsamling. Kyrkan var viktig, och jag närde en tanke att gå ut i församlingstjänst efter studenten. Detta ledde till ett år på bibelskola, och pastors-studier på Korteboskolan, SAMS:s dåvarande lärosäte. Där tog det tvärstopp. Jag är övertygad om att jag var ledd, när jag hade upplevelsen att det inte var dags för församlingsarbete. Istället blev det studier på lärarhögskolan, en flytt till Malmö, giftermål och en gemensam dröm att arbeta internationellt med humanitärt arbete. En dröm som slogs i spillror av sjukdom och utbrändhet.  
 
Det fina med att planer slås i spillror är att det skapas utrymme, och nu började något nytt att gro. Det började med en längtan efter att förkovra mig i ordet och tron, och tankar på att läsa teologi återkom, och blev svårare och svårare att skaka av sig. Till sist fick jag kapitulera, och träda in i en större värld än jag levt i tidigare. Jag har fått möta traditioner som inte är min egen, konfronteras med frågor som skaver och ifrågasätta sanningar jag tagit för givna. Av praktiska skäl föll valet på distans-studier vid Umeå universitet, vilka jag fortfarande håller på med. Efter att jag börjat där började tanken på en församlingstjänst ta form. Mina studier var av naturliga skäl teoretiska, och jag ville vara delaktig i livet bakom läran. Detta liv menar jag levs i det folk som Gud kallat, och som vi här och idag kallar för församlingen. Detta ledde till det ena, som ledde till det andra, som ledde till ett telefonsamtal, och här är vi nu.  
 
Den här processen har väckt frågor om Guds ledning. För i den här processen är jag ändå övertygad om att Guds vilja skett. Allt har inte varit enligt Guds vilja, men Gud har hållit sin hand över vårt liv, och fört oss dit vi är idag. För jag är övertygad om att han leder genom det som sker, och även trots det som sker. Detta gör även att vi måste fråga oss hur Guds ledning egentligen går till. För det verkar knappast vara så att han ger en färdig projektplan, där vi år för år prickar av det som ska göras. Det handlar snarare om att vakna upp varje morgon till en nåd som är ny, och att varje dag, här och nu, leva nära den levande Guden. Ytterst sett så handlar det om att tro att tillvaron vilar i händerna hos någon som är större, och som älskar oss. För ”gårdagen har redan varit, morgondagen har vi inte fått löfte om, idag hjälper Herren”. 

/Mattias Lewander

I nummer 33 av Sändaren kan man läsa om Libanon och Beiruts situation.
I oktober 2019 erkände politikerna att landet var nära konkurs bland annat på grund av korruption och vanskötsel men sen har det bara blivit värre. Inflationen har ökat med 85 %, många har mist sina arbeten eller fått sina löner halverade.
Då kom covid-19 och folk fick inte gå ut mer än ett par timmar per dag för att försöka få tag på mat. Många i landet är daglönare och miste helt sina inkomster.

Och sedan kom explosionen. Någon sa att det var tur att detta hände libaneser, som har en hög krisvana. Dagen efter började de röja upp. De förväntade sig inte att regeringen skulle hjälpa till utan hoppas få hjälp från internationella ickestatliga organisationer.
Nu har hela regeringen avgått.

Jag citerar producent Juliana Sfeir, som arbetar på den kristna TV-kanalen SAT-7 i Libanon. Hon ber om förbön i en video som spelades in precis efter explosionen. 
”Bed att inte våldet eskalerar”. Det är svårt att hitta hopp, och speciellt de unga får allt svårare att kunna se en möjlig framtid i Libanon. ”Bed att människor trots allt orkar stanna och inte emigrerar.” Libanon behöver sin befolkning – inte minst de unga – för att orka hoppas ännu en gång och för att bygga en framtid för alla.

Både Equmeniakyrkan och Diakonia finns på plats, så du kan hjälpa till ekonomiskt. Pengarna går till akuthjälp till de 300 000 människor som förlorat sina hem, återuppbyggnad av kyrkor och det teologiska seminariet, men även för att informera och hindra smittspridning av covid-19 både i Libanon och Syrien.
Om du ger till Equmeniakyrkans katastroffond, bankgiro 900-3286 eller Swish 900 32 86, anger du ”BEIRUT”.
Diakonias nummer är 903 30 44. Det fungerar både att swisha till och sätta in på bank- eller plusgiro.

Overshoot Day
Flera år har jag nämnt Earth Overshoot Day. Den dag då jordens totala årskvot av naturresurser är förbrukad. Förra året var det den 29 juli men i år inföll den den 22 augusti, alltså tre veckor senare. Detta kan vi tacka covid-19 för.
Men redan den 2 april (tre dagar tidigare än i fjol) skulle jordens resurser vara slut om hela världen satte lika stora ekologiska avtryck som vi svenskar gör.

Världens Barn
Många aktiviteter är ju inställda det här året, men en kampanj finns kvar och det är den för Världen Barn. Vi hör från många håll att de människor som tidigare haft det svårt på vår jord, nu på grund av covid-19 fått det värre och då blir barnen än mer drabbade. En tipspromenad som utgår från kyrkan, kommer att finnas uppsatt från fredagen den 25 september till och med fredagen den 2 oktober. Startavgiften går direkt till Världens Barn och priser lottas ut bland alla deltagare. Både Upptäckar– scouterna och Tonår kommer att uppmärksamma kampanjen. Om du känner att du vill göra något, till exempel på ditt jobb, i syjuntan eller med kompisarna som brukar springa ihop, så kan man till exempel starta en digital insamling, ha ett lotteri eller bara påminna om att alla pengar gör nytta, till och med fem kronor. Även i år kommer det att delas ut informationsfoldrar till hushållen i bygden.

Open Doors
Vi avslutar med några glimtar från Open Doors, som brukar informera om hur tufft många kristna runt vår jord har det. De berättar att nu i covid-19-tider, så hamnar de kristna i Indien sist i kön för nödhjälp. Det händer också att den byäldste som ansvarar för att distribuera den statliga hjälpen ger till alla utom de kristna.
I Nepal har religionsfriheten inskränkts för kristna och andra religiösa minoriteter på grund av coronapandemin.
I Kina plockar myndigheterna ner kors från kyrkor och tvingar dem stänga. De uppmanar församlingsledare att vara patriotiska.

Mycket är oroligt i vår värld och ibland kan vi känna oss uppgivna men Jesus är klippan som bär oss. Dina böner och pengar är välkomna att stötta. Fördelningen mellan dem avgör du själv.

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

Tänk att tiden bara går utan att man knappt märker det. Helt plötsligt är man 21 år, utflyttad från sitt barndomshem och sitt sammanhang. Helt plötsligt har man bara ett år kvar av en utbildning som kändes oändligt lång. Helt plötsligt måste man börja fundera på det som kommer efter 16 års konstant studerande. Det är som upplagt för en identitetskris.  

När jag tog studenten fick jag (som alla andra) frågan ”Vad ska du göra till hösten?”. Mitt svar på den frågan var ”Jag ska läsa till civilekonom i Linköping” och det ledde alltid till kommentaren ”imponerande, vad duktigt av dig att du känner att du orkar plugga vidare direkt”. Men ska jag vara helt ärligt så tycker jag att jag valde den enkla vägen. Jag valde ju att fortsätta göra det som jag alltid gjort, det enda jag visste att jag var bra på, att plugga.  

Jag får ofta frågan om hur jag visste vad jag ville läsa och det har jag egentligen inget bra svar på. I gymnasiet gick jag ekonomiprogrammet och tyckte att det var ganska kul så jag tänkte att jag fortsätter väl läsa inom det området. När jag idag får frågan om min utbildning känns rätt så brukar jag svara att det beror på vilken dag du frågar mig, men jag vet faktiskt inte vad jag skulle läst annars.  

Har jag då gjort ett tråkigt val i livet om jag nu kört det säkra kortet och endast gjort det som känts helt okej och som jag varit ganska bra på? Borde jag ha hittat min stora dröm och följt den? Skulle jag läst något annat så jag hade kunnat bli statsminister eller räddat världen som jag sa till min handledare i högstadiet att jag skulle göra? Nej, jag är nöjd med mina val. Jag tror inte att man kan sitta och vänta på att man ska komma på sin stora dröm och sedan följa den för då missar man livet.

Mina val har inte begränsat mig till något. Jag kommer bli civilekonom specialiserad på redovisning och det är troligtvis det jag kommer jobba med när jag tar examen men det innebär inte att jag kommer jobba med det resten av livet. Det beror på vad som känns bra och vad framtiden har att komma med.   

Jag identifierar mig inte som student eller civilekonom utan som mig själv. Mitt fokus ligger på att göra det som gör mig glad och som känns givande. Sedan får vi se vad som blir min framtid och min dröm. 

Du har fått makten att påverka ditt liv och det är en fantastisk gåva trots att det ibland kan kännas överväldigande, men alla val är dina oavsett om de är stora eller små, säkra eller riskfyllda. Gud har skapat dig för att du ska vara dig själv och göra det som du vill, men glöm inte att leva under tiden också.  

/Elisabet Blomdahl

Open Doors

När riksdagsledamöterna fick information av Peter Paulsson från Open Doors i början av året, blev de förvånade över att de kristna i Afrika har det så svårt. Han berättade att det finns 27 militanta islamistiska rörelser i länderna söder om Sahara som sätter skräck i människorna. Åldringar hotas med sänkt pension, ledare dödas, familjer kidnappas och skolor bränns – allt på grund av att de är kristna.

260 miljoner människor bor i de 50 länder där det är svårast att leva som kristen. Som vanligt ligger Nordkorea och Afghanistan högst upp på Open Doors World Watch List.

”Magiskt schyssta låtar”

Jag hade rätt när jag i förra programbladet skrev att det skulle bli roligt och vackert på konserten ”Magiskt schyssta låtar”. Vi både skrattade och njöt. Insamlingen till Världens Barn kommer också kunna hjälpa många barn att skratta och njuta, det kom in över 10 000 kronor. Tack vill jag säga både till musiker, sångare och generösa givare!

MAF

Vår omsorgsgrupp anordnade en dagledigträff om MAF den 12 mars. Vi fick reda på att det är en fristående, ideell organisation på kristen grund, som startade 1946. I nuläget har MAF hand om 135 små flyg i cirka 30 länder och besöker 3000 flygplatser dit det är svårt att ta sig på annat sätt. De transporterar biståndsarbetare, läkare och sjuksköterskor, mat och förnödenheter samt lärare och kyrkans utsända. Vid katastrofer av olika slag är de en oersättlig tillgång.
Vill du få reda på mer finns några foldrar att ta på kyrktorget.

Fairtrade Challenge

Årets utmaning kommer vi att uppmärksamma med Afternoon Tea fredagen den 8 maj. Mellan kl 16.00 och 18.30 kan man fika kaffe, te, scones, pizzabullar, goda kakor som scouterna bakat, med mera. Det blir information om Fairtrade, möjlighet att gå en tipspromenad och givetvis ska vi ha en andakt.

Kyrkkaffet på söndagen kommer också att räknas med i tävlingen (som handlar om att så många som möjligt i Sverige ska fika fairtrade den 7 – 10 maj).

Gurli Johanssons tårtkalas

Gurli vill tacka alla som, istället för att ge presenter, skänkte pengar till vår församlings aktuella missionssatsning. Det kom in drygt 10 000 kronor till ”Hälsa för alla – i Kongo”.

Be gärna för

· våra kristna syskon i världen som förföljs för sin tro.
· Wuhan, den kinesiska staden där coronaviruset upptäcktes. En stad som Svenska Missionsförbundets missionärer kom till för över 100 år sedan. Nu firar de kristna gudstjänst där via internet.
· oroligheterna i vår samarbetskyrka i Kongo-Kinshasa. De som leder kyrkan har en intern konflikt. Be för dialog och försoning.
· Moravakyrkan i Nicaragua. Med hot och våld övertog en utbrytargrupp ur Moravakyrkan några församlingar förra året. Flera från ledningen av den ursprungliga Moravakyrkan säger: ”Gud och att vi vet att människor i Sverige ber för oss – det är det som ger oss kraft och mod att fortsätta.”

/Missionsrådet genom EvaKarin Themar

När Joakim Lundqvist, pastor i Livets ords församling i Uppsala, får frågan om de åtgärder man vidtagit för att minska risken för smittspridning av coronaviruset i församlingen svarar han att man vidtar dessa åtgärder: ”inte av rädsla utan av omsorg”. Den meningen stannade kvar hos mig och blev betydelsefull även för mitt sätt att förhålla mig till det som vi ser hända i världen runtomkring oss. 

Att känna rädsla är något högst mänskligt. En fullt naturlig reaktion på något som man uppfattar vara ett hot, mot sig själv eller mot andra som man bryr sig om. Och känslor är ju som vi alla vet något som är ytterst svårt, och kanske inte heller eftersträvansvärt, att försöka påverka. Det vi kan påverka är däremot hur vi väljer att handla utifrån våra känslor. Att känna rädsla är därför inget fel, och det är definitivt ingen synd. Men att handla oövertänkt och förhastat utifrån sin rädsla kan ändå leda oss i en negativ riktning och göra att vi fattar beslut och handlar på ett felaktigt sätt.

Rädsla är sällan en kreativ och positiv drivkraft. Den tenderar snarare att begränsa oss och vårt perspektiv. Den gör att synfältet förminskas och gråzoner suddas ut.

Därför är det viktigt att i vissa situationer ändå försöka att ställa sig utanför sin omedelbara erfarenhet av rädsla, för att kunna se klart vad som behöver göras, när och på vilket sätt.

Som kristna tror vi på en Gud som älskar varje människa och som ”så älskade världen att han gav den sin ende Son”. Vi tror på en Gud som går vid vår sida, till och med ”i dödsskuggans dal” och som säger: ”Var inte rädda! Tro på Gud och tro på mig!” och ”Jag är med er alla dagar till tidens slut”.

När vi för en liten stund ställer oss bredvid vår rädsla och låter blicken klarna och få fäste på Jesu kors så kan vi höra hans löften till oss ljuda i vårt innersta rum. Det förändrar kanske inte de yttre faktorerna, men det lugnet som Herren skänker ger oss bättre förutsättningar att möta det vi står inför.

I Psaltaren 46:11 står det klart och tydligt: ”Lugn! Besinna att jag är Gud.”

Det är inte rädsla och panik som gör att församlingar vidtar åtgärder för att möta olika kriser och hot som vi står inför. Det är omsorgen och kärleken till vår nästa som är vägledande. Hur kan vi handla på ett sådant sätt att vår kärlek blir synlig? Hur kan vi på bästa sätt visa omsorg om de som Jesus benämner som ”de minsta” ibland oss; de svaga, de sjuka, de fattiga och de ensamma?

Under april månad firar vi påsk. Vi firar Hoppets, Glädjens och Kärlekens seger över likgiltighetens och modlöshetens ande. Påskens glädje är den djupa glädjen och vissheten som bär genom tider av öken och storm. Vi låter Kärleken vägleda oss in i framtiden och Hoppet låter ljus bryta fram i mörkret. Den kristna kyrkan har aldrig varit förskonad från hot och utsatthet, men trots det har hon sedan påskadagens morgon burit Hoppet som sitt främsta kännetecken.

Vi handlar ”inte av rädsla utan av omsorg”, och låt oss lägga till, ”med stort Hopp!”

Med önskan om Guds rika välsignelse
Johanna Fredrixon

Det var julafton, ganska sent på kvällen. Jag var trött och ville mest av allt hem och träffa Christian en kort stund och berätta om dagen och höra om hans innan vi skulle somna. Jag lovade att köra hem morfar från mamma när jag skulle börja bege mig. Vi kom fram till morfars lägenhet och jag hjälpte honom upp med sakerna han fått under dagen. När vi kom upp tänkte jag för mig själv att inte dra ut på tiden eftersom jag ville hem och sova. Jag brukar tyvärr ofta tänka så. Att det finns bra anledningar till att inte stanna kvar på andra ställen än hemma, många ursäkter till att avvika och spara in på tiden man ger till andra. Usch, det är inte en egenskap jag är stolt över att besitta. 

Men min morfar har alltid ställt upp för mig och han bad mig att hjälpa honom med en sak och det gjorde jag så gärna. Den lilla stunden vi delade under julaftonskvällen har jag burit med mig sen dess. Vi har alltid personer omkring oss som vi känt i stort sett hela livet och det finns tillfällen i sådana relationer där man verkligen möts på samma våglängd och nivå. Jag upplevde den stunden som ett av de tillfällena. 

Jag sa hejdå till honom och han svarade att han skulle stå och vinka av mig på balkongen. När jag kom ner till bilen hörde jag ett litet ”hoho” från hans balkong och där stod han och såg på medan jag åkte mot mitt efter att han en sista gång försäkrat sig om att jag skulle köra försiktigt hem. 

Hade jag inte följt honom upp den kvällen, eller skyndat mig ner efter att ha hjälpt honom, så hade vi inte fått denna fina stund tillsammans som jag hållit så varmt sedan dess. Det skrämde mig när jag satt i bilen på väg hem. Jag blev också besviken på mig själv när tanken slog mig att jag säkerligen missat många sådana stunder i mitt liv med inställningen jag så ofta haft. När man ser på det så, då inser man ju också omfattningen av hur många fina stunder man eventuellt missat. Jag jobbar med människor, har en stor familj, vänner runtom i landet och jag har alltid bråttom… Till vad egentligen? 

Jag älskar nystarter och nyår, men jag är däremot inte så mycket för nyårslöften. Den kvällen i bilen på väg hem till Nässjö bestämde jag mig dock för att det var dags för mig att ha ett nyårslöfte. Ett jag faktiskt vore besviken över att inte hålla - att ge av tiden jag inte tror mig ha. För jag har den. Att se andra och i det också kunna få med sig något själv är mer än fantastiskt.  

Jag hoppas verkligen att både du och jag hittar den tiden tillsammans med andra i vår omgivning, att vi har tid att öppna upp för sådana gyllene och energigivande tillfällen. Jag önskar inget annat än att ditt 2020, och hela decenniet för den delen, ska få vara fyllt av små guldkorn genom vardagen.

Allt gott! 

/Klara Frisk

Tro 
Jag vill känna tro 
Jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro 
I en vintervärld, finns det någon tro? 
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten 
Känna tro igen 

Den 9 december 2019 fick Marie Fredriksson lämna jordelivet, men hennes ord kommer att leva kvar hos oss under lång tid. I sången ”Tro” beskrivs en längtan som säkert många av oss kan känna igen oss i; en längtan efter något som finns i en ljusare framtid, en känsla av större visshet, kraft och hopp.

Januari, februari och mars brukar man ibland tala om som ”oxveckor” eller ”oxmånader”. En period med ganska mycket arbete och få andningspauser. Under denna tid är vi nog flera som då och då ser upp mot den grå februarihimlen och drömmer oss bort i tiden, några månader framåt till ett lättare liv som hägrar.  

Men som en gåva kommer fastan till oss under denna tid, just när det är som tyngst. Om man vänder på perspektivet, från att uppfatta fastan som en tung tid av ytterligare försakelse och uppoffring, så kan den komma till oss som en inbjudan om ett enklare liv; ett lättare liv. En inbjudan om att få lägga åt sidan några av de sakerna som ofta hänger över oss och äter av vår tid och våra relationer. Fastan är en tid att få närma sig sin djupa innersta längtan och ta den på allvar.  

När vi till slut städar bort julen så kan det kännas lite tomt. Men mest av allt tror jag att det är lite av en befrielse för oss. När ljusstakarna försvinner ur varje fönster och de dammiga änglarna och allt konstgjort glitter försvinner blir det lite lättare att andas igen. Man får bättre översikt, ser vad man har och inte, och kanske får man också lite ny kraft när det konstgjorda ljuset ersätts av det naturliga. 

Samma sak med fastan. Att rensa bland åtaganden och prylar som fyller min tid gör att jag får en bättre överblick över min tillvaro. När bönen får ta större plats i dagens rytm och annat får träda tillbaka blir det tydligare vad som är viktigt på riktigt, och vad som inte är det. 

Magnus Malm skriver: ”Inför Jesu ansikte får allting sina rätta proportioner. Så är det.”

Även om det är lite av en paradox så bekräftar ändå erfarenheten att när vi lever enklare, så blir livet rikare. Det bekräftas också av Jesu egna ord när han säger att: Den som ger sitt liv för min skull ska vinna det. När vi väljer bort, när vi avstår, till förmån för något bättre så kommer vi att berikas genom det.  

Jag vill uppmuntra dig att under fastan våga välja ett enklare liv. Under en period våga gå vägen framåt med lite lättare packning. Om du gör det kommer du att få erfara att Gud har omsorg om dig och att han ger dig det du behöver i rätt tid.  

Tänk om de kommande veckorna istället för att vara ”oxveckor” fick bli en tid av återhämtning och påfyllnad? Jag tror att det är möjligt. Inte genom att vi gör mer, utan genom att vi gör mindre och på det viset låter Honom göra allt mer. 

Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten 
Känna tro igen 

Med önskan om Guds rika välsignelse.

/Johanna Fredrixon 

Hälsa för alla - i Kongo
Det blev ett glädjande högt resultat på senaste missionsauktionen, så vår kassör skickade över 16 000 kr till Equmeniakyrkans projekt ”Hälsa för alla – i Kongo”.

I mer är 130 år har det funnits svenska missionärer i Kongo. De har arbetat med ”klassisk mission” alltså kapellet, skolan och sjukstugan. Det projekt som vår församling just nu satsar extra på prioriterar hälsovård: sjukvård och gärna friskvård. Projektet heter ”Hälsa för alla – i Kongo”.
Om du firar födelsedag, ordnar en stor fest eller konsert kan det här vara ett bra insamlingsändamål.

Som jämförelse kan jag berätta att i Kongo-Brazzaville lägger regeringen 6 % så mycket pengar på hälso- och sjukvård per invånare och år som det satsas i Sverige, och i Kongo Kinshasa är det bara 6 promille per invånare och år.

Under första halvan av 2019 gjordes ett antal insatser via samarbetskyrkorna i Kongo med hjälp av de medel som samlats in i Sverige. Här nedan följer några:
- Installation av solcellsenergi och upprustning av vårdcentralerna i Madzia i Kongo Brazzaville. Madzia ligger i ett område som drabbades hårt av stridigheterna mellan rebeller och regering 2018.
- Utbildning av tre laboratorietekniker i Kongo Brazzaville.
- Stöd till vaccination av spädbarn och deras mödrar i Mai Ndombe-regionen. I samarbete med missionsflyget MAF och Läkarmissionen hoppas man kunna vaccinera de 70 000 mödrar och spädbarn som finns där.
- Finansiering av besöksresor då sjukhus och vårdcentraler regelbundet kontrolleras, så kvalitén på arbetet är god, personal fortbildas och statistik samlas in. Equmeniakyrkan har finansierat inköp av motorcyklar till dessa resor.

Under sista halvan av 2019 och första halvan av 2020 planerar man att bland annat kunna
- köpa in utrustning för mindre kirurgi och till förlossningar på vårdcentralerna i Kongo Brazzaville.
- utbilda barnmorskor i samarbetskyrkorna både i Kongo Brazzaville och Kongo Kinshasa.
- fortsätta stödja HIV-drabbade barn i Brazzaville och utbilda sjukvårdare i Kongo Brazzaville.(Informationen är från Christer Daelander, Equmeniakyrkans samordnare för Afrika och mänskliga rättigheter.)

Vi i Missionsrådet arbetar på att få någon mer kunnig att komma till oss och ge oss mer information om projektet ”Hälsa för alla – i Kongo”.

Equmeniakyrkans internationella insamling
Vid annandagsgudstjänsten, som Heléne Karlsson och Johanna Fredrixon höll i, samlade vi in kollekt till Equmeniakyrkans internationella arbete. I år har insamlingen namnet ”Till jordens yttersta gräns” och det är också namnet på det temaår som vi precis startat här i Ingarp. Tack och lov kom det in mer pengar i år än förra året: 36 050 kr jämfört med 23 864 kr + de pengar som sätts in under hela året, ca 12 000 kr. Equmeniakyrkans budget för alla internationella projekt blir, om man slår ut dem på alla oss som är medlemmar i Equmeniakyrkan,
500 kr per år vilket är något mindre än 10 kr i veckan.

Schyssta låtar
Den 1 februari kommer det att hållas en konsert i Equmeniakyrkan Ingarp med namnet ”Magiskt schyssta låtar”. Välkommen med! Det kommer alla gånger bli både roligt och vackert. Överskottet på kvällens insamling kommer att gå till Världens Barn.

Fairtrade i Sverige
Fairtrade Sverige önskar Gott schysst 2020 med följande information om 2019.
- Alla rosor på Willys, Plantagen och Tempo blev faitrade-märkta. (Hemköp och Lidl har det sedan tidigare.)
- Kaffeodlare får över 50 % mer betalt för fairtrade-kaffe jämfört med vanligt kaffe.
- 30 % mer lön för blomsterodlare i Tanzania.
- Fairtrade höjde minimipriset på kakao med 20 procent.
- Nya väderstationer hjälper odlare i fyra länder att klimatanpassa sin produktion.
- 52 miljoner kronor i premier till odlare genom Löfbergs kaffeinköp.
- Över en miljon klädesplagg i fairtrade-märkt bomull sålde Dressman i år.

Vi i Equmeniakyrkan Ingarp är ju en ”Kyrka för Fairtrade” och kan känna oss stolta över att vara en del av ”fairtraderörelsen” i världen.

/Missionsrådet genom EvaKarin Themar

I Apostlagärningarnas första kapitel får vi höra följande ord från Jesus: Men ni skall få kraft när den helige Anden kommer över er, och ni skall vittna om mig /…/ till jordens yttersta gräns.  

Under julen får vi på olika sätt närma oss det allra största mysteriet av dem alla, nämligen att Gud blir människa i Jesus Kristus. Ty så älskade Gud världen, att han gav den sin ende son. Detta är glädjebudet: ett skrik från ett nyfött barn som skär genom den mörka natten. ”Livet vann! Dess namn är Jesus. ” 

Och det är detta som vi fått i uppdrag att vittna om; livets seger över ondska och död, ljusets seger över mörkret. Ända till jordens yttersta gräns. För evangeliet berör alla. Det skär genom alla lager och murar som skiljer människor åt. Länder, klasser, grupperingar. Evangeliet, glädjebudet, om Jesus Kristus är ett glädjebud för alla, inte bara för några få. Kyrkans utmaning handlar om att i varje tid och situation hitta de rätta orden så att talet om Jesus kan få ta kropp mitt ibland oss. 

Under våren inbjuder vi dig att följa med på en resa in i läsningen av Apostlagärningarna, där vi får följa de första lärjungarna och deras strävan efter att föra ut glädjebudet om Jesus till världen. Vi får följa den tidiga kyrkans allra första stapplande steg, och genom det inspireras av deras mod och frimodighet. Till vår hjälp har vi förutom den personliga bibelläsningen en andaktsbok som ges ut av Equmeniakyrkan. Den har tillkommit genom att personer från hela vår världsvida kyrkogemenskap har fått skicka in texter utifrån läsningen av Apostlagärningarna. Dessa har sedan sammanställts och redigerats, med en text och en bön att läsa för varje dag under ett par veckor. Denna andaktsbok kommer att finnas att hämta i kyrkan i början av det nya året. 

Under våren kommer vi även att få tal del av en predikoserie över Apostlagärningarna i våra gudstjänster, och lite senare under våren kommer vi att inbjuda alla som vill att delta i ett ekumeniskt musikprojekt på samma tema. Så håll utkik efter mer information om detta! 

Till jordens yttersta gräns… Gud är en Gud som går över gränser. Genom Jesus Kristus raserades gränsen mellan Gud och människa, och genom hans död och uppståndelse övervanns gränsen som skiljer oss från det eviga livet i honom. Genom att inbjuda människor till gemenskap i Honom själv så inbjuds vi också att se förbi alla de gränser av mänsklig konstruktion som skiljer oss från varandra. ”…så är vi fastän många, en enda kropp.”
Julen är gemenskapens tid. En tid att mötas och tillsammans bli stilla inför mysteriet. Runt krubban med det nyfödda barnet får alla plats, gammal och ung, fattig och rik, främling och vän. Så låt oss gå högtiden till mötes med öppna hjärtan, inte minst för varandra. Och välkomna varandra, bjuda in varandra, in i värmen. Kanske är det så vi allra bäst sätt kan vittna om honom ”till jordens yttersta gräns”.  
 
Med önskan om värme och ljus, 

/Johanna Fredrixon

Vår bössinsamling på ICA i Eksjö inbringade 4 415 kr och pantningen tillsammans med samhällsföreningen och ungdomskören blev 502 kr.

Vi i Eksjö kommun ökade vårt givande med nästan 10 % och kom på femte plats i länet med ett resultat på totalt 181 350 kr! Regionsamordnaren Monica Bengtsson Steen tackar och grattar.

Våra gåvor gör skillnad! Barn får hälso- och sjukvård, skola och utbildning, och lite trygghet i en kaosartad situation – tack vare oss!

Fairtrade
Glöm inte att det går att stödja människor som lever i fattigdom genom att välja produkter som är fairtrademärkta.

Fairtrade är en oberoende produktmärkning för varor från länder med utbredd fattigdom och av de ca 2 200 produkterna som finns att köpa i Sverige är 67 % också ekologiskt certifierade. Håll utkik efter det lilla faitrademärket som föreställer en människa som står och vinkar!

Kyrkornas globala vecka
I år har veckan (17 - 24 november) samma tema som förra året: ”Vem får höras? – Kyrkornas roll för en hållbar värld för alla”. Det senaste decenniet har tyvärr antalet länder med demokrati minskat i världen. Det sextonde målet i FN:s globala mål talar om fredliga och inkluderande samhällen. Vi är vana vid att få uttrycka vår åsikt. Till exempel här i Equmeniakyrkan i Ingarp får vi komma med förslag och lämna in motioner. Så är det inte överallt.

Citat från Sveriges Kristna Råds hemsida: ”Kyrkans uppgift är bland annat att vara en profetisk röst, det vill säga att belysa sin samtid utifrån det som vi tror är Guds vilja, och visa på orättvisor, att utmana förtryckande maktstrukturer och värna den mest utsatta människan”.

Vårt internationella missionsarbete behöver ditt bidrag. ”Tillsammans kan vi sprida hopp och evangelium i världen. Till jordens yttersta gräns”. (Citat från Equmeniakyrkans hemsida.)

Hälsa för alla – i Kongo
Vid årets missionsauktion kommer 10 % av behållningen att gå till missionsprojektet ”Hälsa för alla – i Kongo”.

De två Kongoländerna har fattig befolkning som inte har råd att betala för sin sjukvård. Socialt och politiskt är länderna inte stabila, och det satsas inte ekonomiska medel för att ge invånarna god hälsovård. Det finns många läkare och hälsovårdsarbetare som gör ett gott arbete, men saknar medel för att alla ska få vård. Deras vardag består av transportsvårigheter, brist på medicin och vaccin, epidemier med polio, kikhosta, mässling och kolera, inget rent dricksvatten, hög dödlighet vid förlossningar både för barn och mödrar, hiv/aids, malaria, tuberkulos och diarrésjukdomar.

Elektricitet saknas ofta, speciellt svårt är det på natten. Här har söndagsskolan i Ingarp siktat in sig på att hjälpa. De pengar som samlas in varje söndag kommer att gå till solpaneler på ett BB i Ipope. Batterier laddas på dagen och ger belysning på natten, så att förlossningarna kan bli tryggare.

Våra gåvor är helt tydligt välkomna, så kom och handla på auktionen.

Slutligen uppmanar Equmeniakyrkan alla att vara med i förbön för situationen i Syrien och alla drabbade just nu.

/Missionsrådet genom EvaKarin Themar

Jag var precis i mitten mellan att vara barn och tonåring. Vi bodde i Ingarp då och jag minns det dygnet som om det vore igår. Jag hade packat och köpt lite nya saker, fått låna en Bibel och dubbel-kollat (på mammas begäran) att jag inte hade glömt packa tandborste och tandkräm och allt annat viktigt man inte vill glömma när man ska vara iväg en vecka.

Jag var sprängfylld av förväntan och längtan, men jag var minsann inte nervös. Inte när mamma frågade åtminstone. På natten däremot fick det lilla barnet ta över en stund då jag hade ont i magen av nerverna och gick och kröp ner bredvid mamma som så snällt låtsades som om min nervositet inte alls existerade. Sen blev det morgon och då var jag tonåring - på väg mot mitt livs första UK-resa. Jag hade ingen aning om det då, men den veckan varje sommar skulle komma att bli extremt viktig för mig.

För varje år blev jag lite mer varm i kläderna. Att låta mig själv känna Guds närvaro under andakterna på kvällarna blev mer upplyftande än ovant. Att stå och spexa på lägerbålen blev mindre läskigt och mer superkul. Att stå framför alla vänner och berätta om saker Gud hjälpt mig med under året eller skicka med en liten berättelse eller ett bibelord blev givande och något jag helst ville göra varje resa.

Den resan vi gör varje år är nämligen en vecka då jag kan pussla ihop alla bitar från det gångna året och ha tid och ro till att reflektera. Det är stort och verkligen en gåva att få göra en sådan resa med så fantastiska människor år efter år.

Jag kom hem från årets UK-resa för några veckor sen och även fast fräknarna skvallrar om att jag varit iväg så finns det så mycket mer i mig som jag kommer leva på fram tills vi ses på kyrkans parkering om drygt ett år igen. Jag har så mycket att tacka kören, församlingen och hela Ingarp för.

Dessvärre är jag lite sämre på att stanna upp och verkligen känna det, för jag har blivit bortskämd med sådan gemenskap och kärlek hela livet. Det handlar inte om att jag tar det för givet, inte alls. Snarare att det är en vardag och det som är var dag kan vara svårare att känna tacksamhet över just för att man är van.

Jag älskar traditioner och UK-resan är verkligen en tradition att värna om. Det är en sån gåva att vi som församling erbjuder en intensiv, men samtidigt avkopplande, vecka tillsammans med varandra. En hel vecka av stark gemenskap med varandra och Gud. För min egen del är det guld värt då jag inte har många nära vänner som är troende. Det är dagar jag spenderar i en fristad tillsammans med fantastiska människor som jag är fullkomligt trygg med. Resor som den är väldigt svåra att överträffa.

Jag antar att denna text får vara någon form av tack till alla som låtit denna tradition få leva vidare från generation till generation. För jag är verkligen tacksam. Det är så stort att få en vecka varje sommar som ger en energi som räcker för ett helt år.

Tack vare UK-resan är jag mer än redo för en höst fylld av nya utmaningar.

/Klara Frisk

Ett liv består av så många ögonblick. Ögonblick av vila. Ögonblick av rörelse. Många av de finaste ögonblicken på senare tid har jag fått dela med många av er - i vår kyrksal, i musik, i lovsång, i inspiration och gemenskap. Jag vill att det alltid ska få finnas. Att vi ska kunna fortsätta satsa och bära den gemenskapen till fler människor. Den levande gemenskapen där våra liv får ge färg och värme och kraft från hjärta till hjärta.

Ett tillfälle var för några dagar sedan när vi åkte på utflykt med församlingen till Eva Spångbergs gård och till Gamla Hjälmseryds kyrka. Eva Spångberg hade många svåra erfarenheter, men fick ge uttryck åt en god kraft och sin tro på så många sätt. Hon hade en förtvinad hand som gjorde att hon inte fick läsa till sjuksköterska, men trots handen kunde hon göra vackra träkonstverk. På predikstolen i vår kyrka har vi en vacker bild av Jesus som den gode herden. Och den kom till genom Evas förkunnelse i trä. Ellinor, som visade oss runt i Evas liv och konst, delade några fascinerande berättelser om hur Eva lät svårigheter och till och med misslyckanden få fogas in som viktiga bitar i en vacker helhet.

Just nu håller jag på att studera den geniale vetenskapsmannen Blaise Pascals tankar om kristendom och människans situation. Blaise var också drabbad av en hel del sjukdom och svårigheter i sitt korta liv. Just nu läser jag ett stycke som han skrivit om att vi är delar i Kristi kropp. Och så skriver han att när vi bara vill kroppens väl, så gör vi vårt sanna goda. "Mais en ne voulant que le bien du corps, ils font leur propre bien."
Ett annat litet guldkorn som Pascal skrev: Vänliga ord kostar inte mycket, och ändå gör de stor nytta.

Snart går jag in i tjänstledighet och fortsatta studier och kommer bara att arbeta i kyrkan med andakter på äldreboenden och enstaka insatser under läsåret. Jag bär med mig så många fina minnen och erfarenheter in i studierna, och det ska bli roligt att vara med i den lärande miljön som utbildningen ger. Nu gäller det att forma goda vanor i nya förutsättningar. Jag vet av erfarenhet att det är svårare för mig att lyckas med det när jag studerar än när jag arbetar i kyrkan. Vi måste låta goda vanor bryta igenom det brådskande, och där har vi sådan hjälp av kyrkan och församlingens arbete.
Smågruppens gemenskap, nattvardsstundernas frid, och alla de andra verksamheterna där vi får vara någon för någon, betyda något för någon, vara en del av en gemenskap som betyder mycket för många.

Ur en text i Markusmässan:
"Som en örn vill jag segla på
vindarnas hav, föras fram av en
vind som är sann".

Visst är det en härlig längtan i den texten!
Tänker på er och önskar er allt gott!

/Joel Samuelsson

Hälsa för alla - i Kongo

Församlingens satsning på "Hälsa för alla - i Kongo" fortsätter. Under hösten kommer vi att få besök av någon eller några från Equmeniakyrkan som berättar om projektet.

Idrottsskolorna i Brazzaville och Kimpese
Vid årets stora scoutläger Prisma, utanför Söderhamn, samlades det in pengar till idrottsskolorna i Brazzaville och Kimpese. Det är en del av Equmenias internationella arbete och varje år arbetar två svenska unga volontärer där. Det kom in över 181 000 kr. Inte illa!

Pastor Nando i Indien
Pastor Nando i Indien överfölls av extremister den 24 april. Efter några dagar på sjukhus avled han. Men innan han dog vädjade han till de andra kristna att inte hämnas utan be för dem som skadat honom och bemöta alla människor i området med kärlek.

Regionen som pastor Nando bodde i har drabbats av svår torka och nu har Equmeniakyrkan tillsammans med den Indiska Kyrkan bestämt sig för att ge katastrofmedel till 10 byar där. De får hjälp med dricksvatten, foder till djuren, utsäde, nya brunnar och vattentankar. Vi kan få bemöta hat och våld med kärleksgärningar och stödja indier som utsatts hårdare än vi av klimatförändringarna.
Missionsrådet har bestämt att 5 000 kr av Prylladans överskott ska gå dit.

Världens Barn
Sista helgen i september och första i oktober pågår Världens Barn-insamlingen. Överallt i medierna uppmärksammas detta och vi kommer som vanligt att stå med sparbössor på ICA. Hör gärna av dig om du inte varit med förut men vill hjälpa till. Dessutom kommer det att delas ut informations-folder med inbetalningsinformation till hushållen i bygden. Håll utkik efter lappen i din postlåda. Minns att många bäckar småÄ

Moçambique
När jag gick in på Diakonias hemsida möttes jag av information om Moçambique. Efter två cykloner är förödelsen enorm i landet. Skördar, skolor och mer än 35 000 hus har förstörts. Även minst fem sjukhus har skadats. Diakonia finns på plats med nödhjälp. Hit har vår församling redan skickat katastrofpengar från Prylladan.

Fairtrades höstkampanj
Vecka 41 och 42 har Fairtrade sin höstkampanj. Kanske kommer din mataffär att uppmärksamma detta. Annars tycker vi i Missionrådet att du ska fråga varför de inte gör det. På Fairtrades hemsida fairtrade.se står följande text
"Vad är grejen med så mycket Fairtrade? Jo, när vi handlar mer, påverkar vi mer. Fairtrade betyder en tryggare familjeekonomi, bättre arbetsvillkor och mer hållbara jordbruksmetoder. På köpet kommer handlingskraft och större framtidstro."

Jag vill avsluta med en mening ur tidskriften Equmen från Equmeniakyrkan som jag hoppas stämmer på vår församling. Evangelisten Liselotte J Andersson skriver, "Jag blir glad av att se många församlingsmedlemmar i olika åldrar med uppkavlade ärmar."

/Missionsrådet genom EvaKarin Themar

En idyllisk promenad mitt i livet

Jag kom hem från jobbet, helt slut efter min måndagsöppning. Kvällen innan, precis innan jag skulle somna, fick jag ett sms från mamma där det stod att mormor precis fått somna in. Så det var inte så konstigt att jag slängde mig på sängen när jag kom hem.

Jag somnade en kort stund trots att försommar-solen stekte på min kind genom fönstret. När stora saker händer i mitt liv får jag alltid en sån där känsla av att jag måste iväg. Upptäcka något eller kanske sätta mig i bilen och fly bort några mil. Till min stora förtret orkade jag inte det, utan fick nöja mig med några varv runt Ingsbergssjön.

Jag sa hejdå till Christian och satte lurarna i öronen. Denna promenad jag gick var ett av de bästa beslut jag tagit på länge. Det första jag möttes av var barn, en hel hop av fnittrande barn på sparkcyklar. Medan jag skyndade på stegen för att komma förbi de trafikerade vägarna fylldes luften med doften av spirea. När jag kom ner till själva promenadslingan satt ett par på en bänk och höll om varandra i den låga solen och från fontänen mitt i sjön reflekterade ljuset en stor och vacker regnbåge. Samtidigt fick jag ett sms av min bästa vän, hon skrev att jag bokstavligt talat skulle ta ett steg i taget. "Njut bara nu Klara, känn vad du behöver känna." Vilken fin vän hon är, min allra bästa.

Så jag njöt. Jag kände efter och plötsligt märkte jag att mina ögon sved. Jag vet inte själv om det var till följd av pollen, trötthet eller bara vanliga, hederliga tårar. Men kinderna blev allt blötare och jag orkade inte bry mig om att torka bort dem eftersom alla fräknar strax skulle bli precis lika blöta igen. Däremot lyfte jag blicken och fångade lite av den sista solen. I samma veva fick jag möta en blick, ett par vänliga ögon. En främmande kvinna släppte inte min blick förrän hennes leende blivit besvarat. Det betydde något, det kändes verkligen som hon försökte säga mig att det är okej. Så det kändes okej.

Jag bestämde mig att ta ett andra varv när jag var halvvägs på det första. Då kom alla fina minnen till mig och sorgen fick liksom lätta lite. Jag fylldes ännu en gång av en underbar bris av spirea och den vackra regnbågen mitt på sjön. Jag tänkte på hur mormor verkligen alltid älskat växtligheten och allt liv. I samma stund som jag tänkte på hur hon haft sån omsorg om precis varenda levande ting så simmade en gräsand förbi mig med ett följe av alldeles tufsiga små fågelungar. En idyllisk promenad mitt i livet helt enkelt.

Oavsett vad vi står inför befinner vi oss alla mitt i livet. Med det i bakhuvudet tycker jag att det underlättar när man möter andra människor. Det kanske ses som en självklarhet, men jag tycker det är skönt att påminna sig om det ibland. Det jag går igenom just nu är inte unikt, men det får ändå göra ont. Det någon annan går igenom kanske inte heller ses som unikt, men känslan får ändå vara där och vi som medmänniskor kan inget annat än att finnas och i den mån det går får vi försöka att förstå.

Sommaren är en språngbräda inför hösten. Många fattar stora beslut under denna tid på året och om ingen har sagt det till dig ännu så vill jag påminna dig om en sak. Du får njuta, du får känna vad du behöver känna. Det är helt okej. Och du får lita på att Gud bär dig igenom det. Mer än så kan vi egentligen inte göra.

/Klara Frisk

Hur gör man egentligen för att vila? Är det en konst, få förunnat, eller något som alla kan? Ett litet barn vet hur man vilar. Tryggt intill sin mors bröst. I fullständig tillit. Här finns ingen tid och inga måsten. Endast ett är nödvändigt - att vara.

Men med tiden verkar det för många som att en annan tanke lätt smyger sig in. Det räcker inte längre med "att vara"; nu verkar det som att vi behöver "göra, för att bli". Arbetet, aktiviteten, behöver nu tas som intäkt för att få unna sig nåden att vila. Men hur vet man då när man gjort tillräckligt? Hur vet man när man gjort nog?

På sjunde dagen vilade Herren. Var det en vila som han fick som belöning för det skapelsearbete han utfört? Hemska tanke! Sex dagars arbete, mot en dags vila. Det känns inte riktigt som någon rimlig balans. Om vilan ges som lön, eller belöning, torde detta ses som grund för ett lönesamtal med begäran om löneförhöjning och bättre arbetsförmåner. Men enligt judisk och kristen tradition så är ju faktiskt söndagen den första dagen på veckan, och inte den sista - som vi kanske annars är vana att tänka. Vilan är alltså det första som sker, inte det sista. Vilan är grunden för det goda arbetet, inte belöningen för ett utfört jobb.

Men spelar det någon roll hur vi ser på det? Ja, jag tror att det kan göra all skillnad i världen. Det innebär att vi inte lever i första hand för arbetet och slitet - det är inte detta som definierar oss och utvärderar oss och vårt värde. Vi lever i första hand för att leva, för att vara, för att det i sig är någonting gott. Vårt arbete är sedan ett resultat av den kraft och skaparglädje som är nedlagda i oss som Guds avbilder.

Vi går mot sommar och semestertider.
Förhoppningsvis är det Vilan och Återhämtningen som väntar. Men det är ett spännande tanke-experiment att försöka se sommaren inte som avslutet på ett verksamhetsår, utan som början på ett nytt. Som inledningen som lägger grunden för nästa.

Tänk vad underbart: snart får du börja ett helt nytt år! Och du får inleda året med flera veckor av ledighet! Tid att bara vara och vila. För att det är gott! För att se vilken energi, vilken kraft och skaparglädje som är nedlagd i dig. En tid, inte att i första hand pusta ut efter loppet, helt utslagen efter ansträngningen, innan nästa påbörjas. Utan en tid att börja om. Och göra rätt. Börja i den goda vilan. Hitta tillbaka till den goda lunken och glädjen. Sätta takten som du sedan får gå i, tillsammans med Gud.

Vilan, det som det lilla barnet förkroppsligar intill sin mors bröst, är grunden. Där får också vi börja varje dag, varje vecka, varje nytt år. Och till den platsen får vi också komma tillbaka. Som Guds hjärtslag kallar pulsen oss ständigt ut, och åter igen. Om du lyssnar kan du nog höra de hjärtslagen, eller hur? Vibrerande inom dig. En slumrande förmåga och kunskap. Det där - att "bara vara".

Med önskan om en välsignad och vilsam sommar,

/Johanna Fredrixon

Brobygget

Nu är projektet Brobygget avslutat. Lördagen den 4 maj kom fyra tacksamma personer från Unionskyrkan i Estland till Nässjö och berättade hur landet och kyrkans arbete förändrats. Sedan 2008 har vi som en av missionsförsamlingarna på Höglandet haft det här samarbetet. Vår församling har under flera år sänt 10% av missionsauktionens resultat och dessutom bidragit med kläder höst och vår till "Vän till vän":s second hand.
Vi har på det här sättet stöttat:
* Pionjärförsamlingar
* Socialt arbete
* Teologiskt seminarium
* Kvinnoarbete
* Ungdomsutbyte

Flera resor har också gjorts, åt båda håll. Vi i Ingarp har haft besök av Albina och Iurii Sider samt Pille Havakats. Kommer ni ihåg att vi packat julkartonger på scouterna och att vi sålt gåvobevis också? Nästan två miljoner har höglandsförsamlingarna samlat in via projektet Brobygget.

Sven-Joonatan Sidbak (Estland) berättade att det under de senaste sju åren döpts 200 unga och att de i år arrangerade en ungdomssamling som fick 900 besökare. Han uttryckte sin glädje och sa "Thank you for investing in the next generation" ("Tack för att ni investerar i nästa generation").

Fairtradekväll

Vår församling är fairtradecertifierad och i samband med World Fair Trade Day (Världsdagen för rättvis handel) samlades vi i kyrkan och friskade upp minnet om vad fairtrade handlar om. Dessutom åt vi mumsiga tekakor, pizzabullar och kakor med choklad i. Berätta gärna för vänner och bekanta vad fairtrade är.

Prylladan

Prylladans dörrar har öppnats för säsongen och vi i Missionsrådet har beslutat att pengarna som kommer in ska fördelas på samma sätt i år som i fjol.
28 % Hälsa för alla i Kongo
14 % Katastroffond
14 % Läxhjälp för romska barn i Rumänien
14 % Lokal social stöttning
30 % Bygg- och reparationsfond för
Equmeniakyrkan Ingarp

Läxhjälp i Rumänien
I månadsskiftet maj/juni åker K2, de som var konfirmander förra året, till Marghita i Rumänien för att bland annat besöka barn som får läxhjälp tack vare pengar från Prylladan.

Till jordens yttersta gräns
"Till jordens yttersta gräns" heter en kurs som startar för andra gången i höst och är ett samarbete mellan Region Väst och Öst. På Södra Vätterbygdens folkhögskola i Jönköping hålls fem lördagssamlingar och en studieresa genomförs under våren (preliminärt till Ecuador).
Kursen syftar till att ge kunskap om Equmenia-kyrkans internationella mission, uppleva missionsarbetet på plats och att kursdeltagarna ska dela med sig av sina nya insikter i hemförsamlingen.
"Upplev där och förändra här"!
Anmälan senast 15 juni. Informationsfolder finns i kyrkan.

/Eva Karin Themar

Vilken kraftfull mening det är. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. Det är talande i så många aspekter. Jag är en sån som grubblar jämt och för mig kan just den meningen användas som ett dagligt mantra i alla tänkbara situationer. Inte på det viset att jag ser varje motgång som ett stråk av mörker, utan snarare att jag vid varje situation har en möjlighet att se ljuset i det. Jag kan se att det finns en anledning till att just jag får möjligheten och lärdomen av att hantera vad jag står inför.

Just nu står vi inför ljusare tider, det är inte becksvart när man åker hem från sitt arbete. Idag när jag åkte hem från mitt jobb bländades jag gång på gång av solen även fast solglasögonen vilade på näsan. Jag lyssnade på musik och hade ett leende på läpparna samtidigt som jag hade min dagliga pratstund med Gud. Idag kunde jag tacka honom för allt mörker som fanns hos mig i höstas, för den senaste tiden har jag förstått varför jag behövde ha en tung höst. Det som var då har gett mig så otroligt mycket lärdom i att hantera mina dagar nu.

Jag blickar ut mot en vacker solnedgång och en vardag som just nått sitt slut, helgen är på intågande. Gud har målat himlen i pastell. Det är just dagar som denna man måste längta efter för att verkligen uppskatta innerligt när de är här. De dagar vi rent konkret kan se att mörkret aldrig vinner, för dagarna blir längre. Även fast vi levt i dunkel under några månader så är livslusten mer påtaglig än livsledan kan vara under hösten. Jag förstår ju givetvis att alla inte ser med samma pessimism på hösten som jag, men rent bildligt förstår du nog min liknelse.

För ett par år sedan fick jag möjligheten att dela med mig av mitt inre mörker med en person och orden jag fick till mig vid det samtalet har jag burit med mig varje dag sedan dess. Ett mörkt rum är bara mörkt fram tills du tänder ljuset och ljuset är Gud. Det är så otroligt sant. Ingen kan bestämma åt mig när det är dags, men när jag är redo kan jag tända. Först då kan jag se allt i sin helhet, jag kan sluta vara rädd eller bekymrad, jag ser varför. Det som bara var ett mörkt rum blir helt plötsligt möblerat och ombonat. Det slutar vara skrämmande och blir istället helt begripligt. Precis som kontrasten mellan höst och vår blivit för mig detta år.

För det var en tung höst, men nu målar Gud himlen i pastell. Nu får blommorna blomma och vi får äntligen uppskatta dem i sin fulla prakt. Jag förstår mitt sammanhang och jag hoppas att du får se ett sammanhang i vad du än går igenom just nu. Sker det inte nu så hoppas och ber jag att det får ske när tiden tillåter det, när du är redo att tända ljuset. Vi bor i våren, tillsammans med ljuset och mörkret har inte övervunnit det. Det kommer det aldrig att göra.

"I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det." - Joh 1:4-5

/Klara Frisk

Det finns en bön, som vi ibland ber efter nattvardsutdelandet i kyrkan, som lyder:

Gud, du som blev svar på vår bön,
ett bröd för vår hunger,
hjälp oss nu att vara ditt svar
till dem som saknar vad vi äger i överflöd.
Hjälp oss att höra det rop som du har hört,
förstå den nöd som du har förstått,
tjäna den mänsklighet som du har tjänat.
Uppenbara för oss ditt bords hemlighet
- ett enda bröd och en enda mänsklighet.

Jag har alltid tyckt väldigt mycket om den bönen, och gör den gärna till min personliga bön och överlåtelse inför Herren. Bönen talar så starkt om vår samhörighet med Kristi verk i världen, att vi får vara hans händer och fötter i alla sammanhang där vi finns. Han, som gav sitt liv för oss, kallar oss att leva för honom, genom honom, i den värld och bland de människor som han älskar.

Varje tid har sina utmaningar, sina behov och sin nöd. Ropen ljuder olika, unikt för varje tid och situation. Att vara kristen är att försöka leva med öppna ögon, öron och hjärta för de människor vi möter. Vilka är behoven här? Hur kan jag tjäna på den här platsen? Kristus blev människa i en unik tid, på en specifik plats, men han fortsätter att födas i våra hjärtan när vi tar emot honom. Därför behöver Ordet ständigt få ta kropp och uttryck så att det kan svara på sin samtids frågor och behov. Så att det kan få bli ett bröd som mättar.

Vilka är vår tids stora utmaningar och frågor?
Klimathot, immigration, mänskliga rättigheter, psykisk ohälsa... Kristen tro är inte främmande för de utmaningarna, även om inte allt benämns ordagrant i vår bibel. Men genom att se på Jesus och läsa om hur han mötte människor så kan vi ändå få en fingervisning om hur vi bör agera. För det är genom att se på Kristus som vi kan få en bild av Guds eget hjärta. När Jesus söker upp de utstötta, de marginaliserade, så lär det oss något om vilken som är vår kallelse. När Jesus säger till Maria: "Inte heller jag dömer dig" (Joh 8:11), så lär det oss något om hur vi bör bemöta varandra. Och när Jesus dör på korset så talar det starkare än alla andra språk om kärlekens och tjänandets väg.

Vi kommer aldrig att ha alla svar. Men vi kan hitta riktlinjer och förhållningssätt som hjälper oss framåt. Vägen börjar vid korset, och i dess skugga och i uppståndelsens ljus får vi vandra. Kanske med den här bönen i fickan?

/Johanna Fredrixon

Klimatfasta

Så har vi gått in i fastan. Equmeniakyrkan centralt uppmuntrar oss i år att klimatfasta. Att fasta betyder att vi avstår från något, inte nödvändigtvis något dåligt, men det vi vinner är alltid något bättre.

Vad innebär då Klimatfasta? Equmeniakyrkan tänker att vi ska
* avstå från resor som använder fossila bränslen (i alla fall minska)
* tänka på våra matvanor (minska matsvinn, äta mer närproducerat, vegetariskt, ekologiskt och efter säsong)
* konsumera mindre. Hellre handla second hand och återvinna.

Jag citerar några rader som står på Equmeniakyrkans hemsida:
"Vi är skapade till Guds avbild och är själva en del av skapelsen. Vi bär som människor ett unikt ansvar att vara Guds medarbetare, förvaltare och medskapare."

De skriver också "Att fasta är alltid frivilligt och aldrig ett mål utan alltid ett medel."

Sista klädinsamlingen
Jag fortsätter på samma tema. Det är snart dags för klädinsamling igen. Mellan onsdagen den 24 april och tisdagen den 30 april (Valborgsmässoafton) finns det möjlighet att lägga in fina, rena och bra paketerade kläder och skor i hästtransporten vid kyrkan. Det här är den sista insamlingen som vi anordnar tillsammans med projektet "Brobygget". Hela projektet med utbyte mellan Estland och Sverige, där vi främst deltagit med klädinsamling, avslutas med ett avslutningsmöte i Nässjö lördagen den 4 maj. Då får vi bland annat besök från Estland och tillfälle att tacka Gud för allt det fina som de här 11 åren bidragit till.

Tisdagen den 21 maj hjälps vi åt att lasta trailern i Ekenässjön. Hoppas det vanliga gänget har tid att hjälpa till.

Fairtradekväll fredagen den 10 maj
9 Ä 12 maj är det Fairtrade Challenge. I år frångår vi vår tradition med Fairtradecafé och istället anordnar Missionsrådet en Fairtradekväll i kyrkan fredagen den 10 maj klockan 18.00.

Vad var det nu igen som Fairtrade stod för och varför ska man handla Fairtrade? Kvällen kommer att friska upp vårt minne. Vi får besök och givetvis kommer vi att få god kvällsfika (med Fairtradeprodukter).
Tips! Ni som tänker vara med på UK-övningen är välkomna att fika innan.

Jag vill avsluta med ännu ett citat som jag hittade i en folder tryckt 2009. Esther Wangari Thiru som är rosodlare från Kenya säger vid ett besök i Sverige:
"Om fem år tror jag att alla kommer att köpa Fairtrademärkta rosor med glädje, övertygade om att det förändrar någons liv någonstans."

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

Att fasta handlar om att avstå någonting i sitt liv för att bereda plats för någonting annat, för någonting bättre. Ibland "ser vi inte skogen för alla träd". Vi hittar inte det vi behöver i väskan för att det är så fullt av så mycket. Vi rotar och letar och rafsar runt. Och det är mycket som lätt tappas bort när det blir för mycket av allt, som tacksamhet till exempel.

Fastan är ett erbjudande om att i något område av livet göra en välbehövlig upp- och utrensning. Bereda plats, lägga tillrätta det som halkat snett och kanske finna något som gått förlorat. Det finns inget egenvärde i själva utrensandet eller i avhållsamheten: det är ju vad som händer med oss och vad som föds i det utrymme som uppstår som är det intressanta och spännande! Tänk bara hur Gud kan överraska oss, förbluffa oss, när vi utökar hans spelutrymme lite i våra livÄ

Vad skulle hända om du till exempel avstod från att surfa på mobilen, eller avstod sociala medier, under fastan? Drygt 40 dagar utan surf. Sammantaget handlar det nog om ganska mycket tidÄ Kanske skulle du få syn på vissa rätt så viktiga saker. Kanske inte. Men tänk om du då samtidigt bestämde dig för att istället för att surfa en halvtimme varje morgon eller kväll skulle läsa en stund i din Bibel, eller i en andaktsbokÄ Vad skulle kunna hända då? Eller, rättare sagt, vad skulle inte kunna hända?

Jag vill uppmuntra dig, oavsett vem du är, att fundera över om det finns något i din vardag som du skulle må bra av att avstå under en period. Finns det något som du har, eller gör, som du lever mycket med, men kanske egentligen inte behöver eller i längden mår bra av?
Fastan är ett ypperligt tillfälle att våga prova ett annat sätt, våga gå en annan väg än den upptrampade stigen.

Equmeniakyrkan inbjuder alla som vill, församlingar och enskilda, att detta året delta i en Klimatfasta. Det innebär att man under fastetiden innan påsk är extra noga med att försöka tänka klimatmedvetet vad gäller särskilt tre områden: transporter, mat och konsumtion. Du som vill inbjuds att testa på en klimatomställning under en avgränsad period Ä något som kan bli en väckarklocka och en viktig symbolhandling, inte bara för dig själv utan också i solidaritet med en värld som blöder. Exakt hur din klimatfasta ska se ut är upp till dig att bestämma. Kanske handlar det om att åka kollektivt till arbetet och låta bilen stå under veckorna. Eller varför inte prova på att äta vegetariskt några gånger i veckan? Eller avstå från att handla allt sådant som inte är absolut nödvändigt under den här perioden? ÄVad skulle kunna hända då? Eller rättare sagt, vad skulle inte kunna händaÄ?

Jag är övertygad att om vi lägger våra liv i Herrens hand, stort som smått, så kommer han att välsigna det. Men exakt hur, och på vilket sätt, det återstår att se för den som vågar prova.

Smaka och se att Gud är god! Ps 34:9

Vill du läsa mer om Klimatfasta 2019, gå då in på www.equmeniakyrkan.se/klimatfasta

/Johanna Fredrixon

Snön lyser vit och lyser upp landskapet. Nytt år och nya utmaningar. Det är en ganska märklig tid vi lever i. Församlingen är verkligen en källa i vår tid. Det är ju faktiskt i gemenskapen som verkliga saker händer och verkliga band uppstår. Och ju mer jag lyssnar på nyheterna och på människor jag möter, desto mer övertygad blir jag att vår vision är helt rätt. Vår församling utgör en viktig pusselbit i den enda viktiga motkulturen. En motkultur som får förmedla verkligt hopp i mötet med vår Skapares syfte. En hoppfull stillhet finns där för oss. Jag tänker på hur fridfull vår kyrksal är, och vilken varm energi som finns där när församlingen samlas. Tända ljus, närvaro, en rörelse med meningsfullt fokus på växtkraft - ofta ur ett kritiskt läge på knä - till att vi får resa oss raka och sträcka oss mot himlen i lovsång och bön. Jag skulle vilja ge dig en del av den växtkraften, hoppet och stillheten genom den här texten.

Ett sätt för mig att hitta tillbaka till ett fokus på Gud är att andas en bön. Jag andas in medan jag tänker på Gud med orden Du är min Gud… Sedan andas jag ut och ber i andningen: Jag är din… Med andningen kan jag söka Guds närhet genom Guds Ande och överlåta mitt liv till Honom igen.  
En annan andad bön kan vara: Jag andas in Guds Ande, jag andas ut att jag är din… Kanske bär de här orden, kanske vill du forma egna ord till din andning. Orden är inte tänkta som istället för bön utan som ett insteg till bön, eller ett sätt att fortsätta livet med en djupare andlig närhet.  

/Joel Samuelsson

I samband med församlingens årsmöte i november togs en avslutande insamling upp till Estland via Brobygget. Onsdagen den 24 april till den 30 april sker sista klädinsamlingen.

Equmeniakyrkans internationella arbete uppmärksammas ju alltid från första advent till sista januari. Den här gången går insamlingen under namnet ”Låt oss sprida hop”. Medvetet felstavat för att det satsas på att ge fler tillgång till skolgång och då bland annat lära sig stava. Utbildning är den säkraste vägen ut ur fattigdom och ger möjlighet att styra över sitt eget liv. Vi samlade in 23 864 kr på Annandagen och sedan tillkommer det som satts in via autogiro. Förra året var det nästan 12 000 kr så det kan nog vara ungefär lika mycket i år (siffrorna gick inte att få fram till nu när jag skriver). Tyvärr sjunker våra insamlingsresultat. Förra året var det 10 000 kr mer och för tio år sedan (2008) samlade vi in 53 448 kr.

”Hälsa för alla i Kongo” är vår församlings nya ekonomiska satsning. Folder med information finns att ta på kyrktorget. Det är ett projekt som drivs av Equmeniakyrkan och vi kommer att stötta det bland annat med 10 % av missionsauktionens resultat och nästan en tredjedel av Prylladans överskott.

I Smålandstidningen fredagen den 11 januari 2019 gick att läsa en artikel om valet i Kongo-Kinshasa. Det är många frågetecken kring om valet gått rätt till. Romersk-katolska kyrkan i landet hade valobservatörer på plats och de visade på många fel. Nu är Felix Tshisekedi utsedd som vinnare med 7 miljoner röster före Martin Fayulu med 6, 4 miljoner.
Kongo-Kinshasa är ett av Afrikas största länder med rika naturtillgångar, men som plundrats många gånger och vanskötts. 1998 - 2003 var det krig i landet och det är fortfarande oroligt i öst. Minst 3,3 miljoner har mist livet i det kriget. Vid årsskiftet 2018/2019 hade landet 5 miljoner internflyktingar.

På Equmeniakyrkans hemsida uppmanas vi att be för Kongos befolkning och land så de får en president och regering som vill det bästa för folket.

Om du vill ge bort en present som förändrar världen kan du på Diakonias hemsidas gåvoshop köpa allt från ett Kritpaket för 22 kr, ett Hygienpaket för 64 kr till en stund tillsammans med en dramapedagog för barn i flyktingläger för 746 kr.

Open Doors påminner oss också att inte glömma att be för våra kristna systrar och bröder i världen.

Till sist ett tips! Om du vill ge bort rosor eller choklad (kanske i samband med Alla Hjärtans dag), välj då Fairtrade. Det motverkar fattigdom och ger människor bättre levnadsvillkor.

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

Jes 42:3.

Med mörkret kommer också behovet av att tända ljus. Under allhelgona
tänder vi särskilda ljus: ljus för dem vi saknar och för dem som har gått före oss. Under julen tänder vi ljus för friden och hoppet och för det nyfödda barnet i krubban. Och lite längre fram, vid Kyndels-mässodagen, är ljuset som brinner symbolen för uppenbarelsen.  

Den brinnande lågan har ett starkt symbolvärde för oss. Den hjälper oss att konkretisera det vi bär på av längtan, av sorg och av hopp. När vi tänder ett ljus ger det oss känslan av att ändå kunna ”göra något”, i en till synes hopplös situation. Det är som att vi med ljusets hjälp riktar en strålkastare mot himlen, en nödraket till Gud. ”S.O.S. Här är jag! Se mig, och hör min bön.”  

I Uppenbarelsebokens åttonde kapitel kan vi läsa om hur alla de heligas böner stiger med röken från rökelsekaret upp till Herrens tron. Undermedvetet kanske det är samma bild som vi bär med oss när vi tänder vårt ljus: att Herren vet vad just det ljuset symboliserar, och vårt hjärtas bön förs med röken inför Herrens ansikte.  

I Bibeln är också elden, lågan, en bild för Gud och Guds närvaro. I templet i Israel brann ständigt en låga som ett uttryck för Guds närvaro, och inte sällan väljer Gud att uppenbara sig och sin vilja just genom eld. Att då i den mörkaste natt välja att tända sitt ljus är därför en kraftfull manifestation av tro och av hopp. Det är inte att ”gripa efter ett halmstrå”, det är att luta sig mot tron och mot Herren, som mot en klippvägg. Att tända sitt ljus är att våga falla, och att upptäcka att man är buren.  
 
Med önskan om Guds rika och ljusa välsignelse! 
- Johanna Fredrixon 

Jag träffar studenterna och jönköpingsborna Alexander Herbertsson, 23 år, Martin Jonliden, 24 år, och Erik Gerhardsson, 23 år, över en lunch i centrala Jönköping för ett samtal om studierna och livet.  

Alla tre har de senaste åren flyttat hemifrån och påbörjat en ny tillvaro i en ny stad. Det har nu gått några år sedan studenten och vi pratar om hur livet ser ut idag, jämfört med för bara några år sedan. Det är roligt att höra att alla tre verkar nöjda med sin tillvaro och beskriver att de trivs med både studier, fritidsaktiviteter och staden de bor i. De lyfter också alla fram vikten av goda vänner, både de vänner som de har kvar från uppväxten och de nya som de lärt känna under tiden i Jönköping. 
- Det mesta är väldigt bra, säger Erik.  
Jag frågar om de tror att deras 15-åriga jag skulle blivit förvånade om de fått höra om hur livet skulle komma att se ut knappt tio år senare, och det svarar de alla tre ”Ja!” på, med bestämdhet. Martin läser idag till gymnasielärare i historia och religion. Erik studerar internationella relationer och Alexander läser till byggnadsingenjör. 
- Jag var ju säker på att jag skulle vara fotbollsproffs, säger Alexander.  
- Men det är du ju! invänder Martin och Erik. Du är i alla fall den bästa av alla oss här vid bordet… säger de och tittar på varandra och flinar. 
- Jo, men jag skulle ju vara utomlands, tjäna miljarder… Men jag tror kanske ändå att jag hade en baktanke om att bli ingenjör redan då.  
- Jag hade nog inte trott att jag skulle vara så trygg i mig själv som jag är idag. I tonåren var man så osäker, säger Erik. Att jag sen skulle landa på en så trygg plats och vara så trygg i mig själv skulle nog förvånat mig.  
- Jag hade aldrig trott att jag skulle läsa till lärare, inte en chans, fyller Martin i. När jag var 15 hade jag bara fotboll i huvudet, och dataspel…  

Jag frågar om de har något råd till en person som just nu står inför att sluta skolan och påbörja sitt vuxna liv. Det är ju inte helt ovanligt att man kan känna en viss oro och vilsenhet när man inte riktigt vet hur allt ska bli och vad man vill göra av sitt liv.  
- Ta det lugnt! säger Martin med eftertryck. Det är verkligen ingen stress. Bara gör det som känns rätt. 
- Det är viktigt att våga testa på olika saker, säger Erik. Och att våga misslyckas. Alla är så olika och det är svårt att veta vad som passar en själv innan man har provat. Många kommer att ge dig råd och tycka en massa saker, men man kan inte veta själv vad som är rätt förrän man har provat.  
- Det tror jag att jag kan ångra lite. Att jag varit så inriktad på vad jag ska göra. Även om det känns bra nu hade jag kanske velat testa på lite mer, säger Alexander. 

Innan vi avrundar vårt samtal frågar jag killarna om det är något särskilt som de tar med sig från sin uppväxt i församlingen och ingarpsbygden; något som de har nytta av i livet som det ser ut idag. 
Alla tre menar att de har fått med sig värderingar från uppväxten som de bär på än idag; synen på allas lika värde och att försöka möta människor med ett öppet sinne oavsett vem de är. 
- I kyrkan har man lärt sig att kunna prata med alla och ha en vänlig inställning till alla, både äldre och yngre, säger Martin. 
Men alla tre lyfter också fram baksidan med en väldigt trygg och tajt gemenskap i bygden och i kyrkan; något som de upplever också kan leda till instängdhet.  
- Givetvis har man fått med sig jättemycket under uppväxten i kyrkan, men vi har nog varit ganska stängda och ibland haft svårt att ta in nya människor, säger Alexander. 
- Ja, det är nog något man kan jobba på mer och våga vara lite mer ”open minded”, fyller Erik i.  
Men även om allt inte varit rosenskimrande så säger alla tre att de tror att de kommer att flytta tillbaka till bygden längre fram i livet.  
- Vi har haft det så bra, och har nog tagit med oss mycket som man inte tänker på... säger Alexander. 
- Jag tror kanske att vi till stor del är där vi är idag på grund av den uppväxten och den tryggheten vi har fått, avslutar Martin eftertänksamt. 

/Johanna Fredrixon

Klädinsamling i vår, sista till Estland

Jag vill starta med att säga att klädinsamlingen än en gång åkt iväg från Ekenässjön, men också berätta att den insamling vi har i april i vår, är den sista vi ordnar till Estland. Hela projektet Brobygget kommer troligtvis att avslutas på en gudstjänst den 9 mars 2019 i Nässjö.  
Tack vare att landet fått bättre ekonomi och Unionskyrkan klarar att driva sin verksamhet utan vårt stöd, känns det naturligt att upphöra med den insatsen. (Erikshjälpen fortsätter skicka varor till den estniska second hand-verksamhet.) Men vi hoppas att kontakten mellan kyrkorna i länderna ska fortsätta. 
 
Kyrkport till Kiviöli
En sista satsning ska vi på Höglandet ändå göra och det är att hjälpa en församling med en kyrkport till sin nybyggda kyrka. September 2012 hade vi besök av pastorsparet Albina och Iurii Sider från  Kiviöli (nordöstra Estland) som berättade om sitt arbete i församlingen med 7 medlemmar. Nu har de alltså byggt en kyrka, men inte haft råd med dörr utan har bara en skiva för ingången. Insamling kommer att ske vid årsmötet. 
 
Världens Barn 
Traditionsenligt har vår församling också i år hjälpt till med insamling till Världens Barn. Vi fick in 4 775 kr i våra bössor när vi stod på ICA. Det är mindre än förra året, men det finns ju så många fler sätt att skänka på än bara med kontanter. Förra året skänkte varje eksjöbo 8,15 kr och i år var siffran 9,31 kr. Bra jobbat alla i Eksjö kommun! Vi kom på plats 45 i Sverige (av 290 kommuner). 
 
Kyrkornas Globala vecka 
Årets upplaga av ”Kyrkornas Globala vecka” äger rum 18 – 24 november och temat i år är ”Vem får höras – Kyrkornas roll för en hållbar värld”. Man vill lyfta fram vilken betydelse demokrati och civilsamhälle har för att vi ska nå en hållbar värld för alla, samt den viktiga roll kyrkorna har i det arbetet. 
I mer än tio år har den demokratiska utvecklingen gått bakåt i fler länder än den gått framåt. Till exempel mördades 74 journalister 2017. 
Runt om i vårt land kommer kyrkor att aktualisera de här frågorna. Kanske också vår kyrka?! 
 
Missionsauktion – Hälsa för alla - i Kongo 
Trots att det är 18 grader ute när jag skriver detta är det snart dags för missionsauktion. Som vanligt kommer 10 % av auktionens behållning att gå till någon missionssatsning och ända sedan 2010 har det varit projektet Brobygget i Estland. I år blir det, som du förstår, ändring på det.  
Vi i missionsrådet föreslår, efter tips från flera håll, ”Hälsa för alla – i Kongo”. Detta är ett projekt som Equmeniakyrkan driver och några exempel på vad insatserna används till är utrustning, mediciner, solenergi till sjukhus och kompetensutveckling av sjukvårdspersonal. Definitivt beslut tas av styrelsen i slutet av oktober. Foldrar med utförligare information om projektet kommer att delas ut i kyrkan. Tilläggas kan också att sjukvårdsmaterialet som Flitiga fingrar producerat i många år skickas till Kongo via Equmeniakyrkan. 
 
Låt oss sprida hop 
Equmeniakyrkans internationella insamling heter i år ”Låt oss sprida hop”. Ja, det är felstavat men det är meningen. Att få gå i skolan är en mänsklig rättighet. Utbildning ger möjlighet till ett självständigt liv och en tryggare framtid. Det är den säkraste vägen ur fattigdom och möjlighet att styra över sitt eget liv. Våra gåvor kommer att gå till barn och ungdomar i fattiga och krigsdrabbade länder, men också till vuxna som vill utbilda sig till pastorer. Tillsammans ska vi hjälpas åt att sprida hopp till jordens yttersta gräns. 
 
Internationellt nyhetsbrev 
Equmeniakyrkan har ett internationellt
nyhetsbrev med aktuell information. Det senaste från september finns att läsa på anslagstavlan i kyrkan.  

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

Sommaren 2018 var speciell. Härlig på många sätt, och jag har fått fler minnen att spara i skattkistan. Soliga frukostar under äppelträdet, bad i hav och sjöar och långa ljusa, ljumma kvällar. Men alla de goda, soliga dagarna lämnade ändå en fadd smak efter sig. Bränder, torka, vattenbrist, foderbrist…  

I slutet på sommaren publicerades en uppmärk-sammad artikel i tidskriften PNAS, där forskare beskriver ett skrämmande framtidsscenario om effekterna av den globala uppvärmningen. Där kan man läsa om risken för olika kedjereaktioner som kan sättas i rullning om temperaturerna i världen fortsätter att stiga. Om permafrosten tinar frigörs ännu mer av växthusgasen metan, om regnskogarna försvinner frigörs all den koldioxid som träden lagrar, vilket i sin tur gör att hastigheten med vilken temperaturen stiger ökar lavinartat. Risker som detta medför är katastrofala och kommer i längden att leda till att en stor del av vår värld blir obeboelig. Flyktingströmmar och humanitär kris, svält och konflikter är högst troliga följdverkningar av ett sådant scenario.  

Vi har kanske levt i föreställningen att detta med global uppvärmning är något som eventuellt ligger väldigt långt fram i framtiden, eller i alla fall att det framför allt kommer att drabba andra, långt där borta, och inte oss här i norr (varför nu det skulle vara bättre…?). Men sommaren har visat oss att klimatförändringarna innebär stora svårigheter för oss alla – här, och nu. Man förutspår att foder-bristen som drabbat svenskt jordbruk denna sommar kommer att ge följdverkningar för flera år framöver, och vi kan ju bara föreställa oss vad som händer om nästa sommar blir lika svår…  

Vår värld har gått igenom många kriser - svältkatastrofer, översvämningar, världskrig. Men jag tror att klimatkrisen är mänsklighetens stora ödesfråga. Gör det mig till en domedagsprofet? Nej, för jag tror fortfarande att det finns hopp - men jag kan allvarligt talat säga att jag är riktigt rädd.  

Frikyrkofolket har under 150 år slagit vakt om moralen – för medmänniskans skull. Under väckelsen handlade det om alkoholen; man såg hur familjer splittrades och hur liv slogs sönder av alkoholens följdverkningar och det var då en självklarhet att ta tydlig ställning mot missbruket. Att vara mot alkohol var synonymt med att vara kristen. Men om vi ser oss omkring idag – vilka är de stora frågor som orsakar medmänniskan ett stort lidande? Och var är frikyrkofolket med sin starka moraliska kompass i dessa frågor? 

Vi är kallade att vara ljus och salt i den här världen. Vi är ett heligt prästerskap, kallade att predika hopp och peka ut en riktning framåt. Det gäller också, eller kanske i synnerhet, frågan som rör klimatet. När kommande generationer ställer oss till svars, eller Vår Far i himlen, och frågar oss – Vad gjorde ni? Så hoppas jag att vi rakryggat kan svara: Vi gjorde allt vi kunde!  

I höst är det val i vårt land; ett viktigt val. Men kanske är de allra viktigaste valen de vi gör varje dag; i matbutiken, inför semesterresan, när vi ska transportera oss, när vi värmer upp vårt hus eller slänger vårt skräp. Alla de där ”små” valen, som ändå sammantaget visar på en livshållning, visar på vad vi tror på, vad vi hoppas på och vilka vi vill vara. Man kan hävda att de små besluten är verkningslösa i det stora sammanhanget. Det som behövs för att förändra klimatet är kraftfulla, globala politiska beslut. Givetvis är det så.
Samtidigt strider det mot vår tro att säga att de små handlingarna, de små besluten är betydelselösa. Vi tror på en levande, närvarande Herre – en Gud som kallar oss att vara hans händer och fötter på jorden, i stort som i smått. Och vi är övertygade om att den goda handlingen, gjord i kärlek, breder ut Guds rike på jorden. Därför spelar ditt bidrag roll. Ditt val spelar roll. Valet i matbutiken, hos bilhandlaren, vid sopstationen, vid valurnan. Det spelar roll för klimatet. Det spelar roll för din nästa. Det spelar roll för kommande generationer. Det spelar roll för vår Far.

/Johanna Fredrixon

En ovanlig sommar är snart till ända och vi känner nog många att riktigt så här varmt och torrt behöver det inte vara. Nedan kan du läsa om att även Afrika har torka medan Japan har översvämningar. Hänger det ihop? Har Overshoot Day något med detta att göra? Kan jag göra något?

Earth Overshoot Day, (”Jordens totala årskvot för förbrukning av naturresurser” förklaring från Wikipedia), kommer tyvärr lite tidigare varje år. I år hade vi förbrukat årets förnybara resurser den 1 augusti, vilket är två dagar tidigare än i fjol.

Svenska Overshoot Day inträffade redan den 28 mars. Då hade vi i vårt land gjort slut på årets resurser. Vi lever som om vi hade fyra planeter.
Ett sätt att minska på resursslöseriet är att skänka eller handla i andra hand. Vi har bland annat Prylladan.

Det är också dags för höstens klädinsamling till Estland. Från onsdagen den 3 oktober till och med tisdagen den 9 oktober kan du som vanligt lämna skor och kläder i hästtransporten vid kyrkan. Tänk på att det du ger vidare håller så bra kvalitet så du själv skulle kunna tänka dig att köpa de blivande varorna. Packa dem i kartonger eller sopsäckar.

Apropå second hand så upptäckte jag vid en titt på Erikshjälpens hemsida något jag inte vetat - Erikshjälpen har börjat med e-handel. Nu kan man sitta hemma vid datorn eller mobilen och hitta allt från snöskyffel till aftonklänning. Precis som klädinsamlingen bidrar den här handeln till bättre miljö samt pengar som går till sociala och humanitära insatser.

Ett annat välkänt sätt att hjälpa barnen på vår jord är att skänka pengar till Världens Barn-kampanjen. Den går av stapeln månadsskiftet september-oktober. Som vanligt kommer det att hända mycket både i TV, radio och vår bygd. Livet är inte rättvist men vi kan alla hjälpas åt att göra det lite bättre.
På årets scoutläger gick insamlade medel till Organisationen Smile. Endast 6,3 % av de barn som föds med läpp-, käk- och gomspalt och bor i den fattigaste tredjedelen av vår värld får hjälp med operation. Insamlingen under lägret på Mosshemmet gav några barn och deras familjer nytt leende och liv.

I Mali, Bukina Faso, Tchad och Mauritius råder extrem torka, skriver Diakonia den 19 juli. Diakonia har samarbetspartner som arbetar där med humanitära insatser. Det delas ut livsmedel, särskilt till barn, men även foder till boskap. Man försöker också tänka ut lösningar som ska skydda länderna i framtiden genom att till exempel bygga dammar. Det går självklart att skänka pengar via Diakonia även hit.

På Equmeniakyrkans hemsida hittade jag en artikel från 12 juli. Japanmissionären Eva Larsen berättar om hur Japan än en gång drabbats av en naturkatastrof. Här fick de för mycket regn och minst 180 personer har omkommit på grund av översvämningar. Eva ber oss hjälpa till i bön för de drabbade, och för Equmeniakyrkans samarbetskyrkor – att de ska kunna göra en insats.

Slutligen vill jag tala om att Open Doors som funnits i över 60 år och i Sverige 10 år, firar detta den 15 september i Örebro.
Deras målsättning är:
- att stärka och uppmuntra den förföljda kyrkan.
- att förbereda och utrusta den hotade kyrkan.
- att upplysa och motivera den fria kyrkan.
Stöd Open Doors. Om du inte vill eller kan bidra ekonomiskt, så kan du be för arbetet.

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

Men så blir det som det blir, samma visa varje år. De där små fröna som jag så noggrant satte ner i jorden blir det sällan så värst mycket av…
Ogräset växer och frodas, men var är smultronen? Luktärtorna och krassen? De fem små jordgubbarna som till slut tittar fram är små och äts upp i ett nafs av små barnmunnar, och så står jag där på Ica som vanligt och plockar på mig i fruktdisken. Besvikelsen breder ut sig och självförtroendet vad gäller odling får sig en törn. Samma visa varje år. 
 
Men varför? Det verkar ju så lätt! När jag läser i böcker om odling och googlar olika växer så verkar det vara den enklaste saken i världen.
”Sätt fröet i jorden, vattna rikligt. Bli belönad.”. Men riktigt så lätt kanske det ändå inte är när allt kommer till kritan… Jag börjar sakta men säkert förstå att det nog behövs lite mer än så. För hur ser jordmånen ut, som fröet sätts ned i? Och hur är det egentligen med omsorgen och ihärdigheten, finns den? Att så är väl en sak, men att rensa, sköta och vårda, ja, det kräver kanske ett större mått av engagemang… 

Jag drar en parallell till det andliga livet. Kanske kan man se samma mönster vad gäller växt även där? Att så och sätta frön går väl an, det gör man vid enstaka tillfällen. Men att hålla ut i daglig vård och näring kan vara svårare.  

Psalmisten skriver i psalm ett: ”Lycklig den som inte följer de gudlösa, inte går syndares väg eller sitter bland hädare, utan har sin lust i Herrens lag och läser den dag och natt. Han är som ett träd planterat nära vatten – det bär sin frukt i rätt tid, aldrig vissnar bladen.” 

Strax är sommaren över oss och det kommer att ges gott om tillfällen till sådd. Möten, guds-tjänster, läger, bra poddar i lurarna när vi ligger i hängmattan eller klipper gräset. Guds ord som sås i våra hjärtan och rör vid våra liv. När det sker får vi vara tacksamma och glädjas! Men vi får också påminna oss om att allt detta kräver fortsatt vård och omsorg för att det ska få växa, bli livskraftigt och bära frukt också under tiden som kommer. Vi behöver umgås med det där ordet som blivit sått inom oss, ofta och intensivt. I våra tankar, i våra böner och i samtal med andra. Där och då kommer vi också att få skörda. Den solmogna goda frukten ges åt den ihärdige och kan sällan stressas fram. Sakta men säkert är det något som jag börjar att förstå. Det gäller både den andliga växten och den i min trädgård.  

Jag ber att sommaren ska få vara en tid för sant växande, för dig och för mig och i vår församling. En tid när det goda Ordet kan få slå rot och växa sig kraftigt. Med Guds hjälp och ett visst mått av beslutsamhet vågar jag mig på det igen. Här ska det odlas!  

/Johanna Fredrixon

Så har vi ännu en gång deltagit i World Fairtrade Challenge. 

7-9 maj inföll evenemanget och ett tjugotal länder i världen deltog, då man ordnar fika med minst en Fairtrademärkt produkt. (Förra året fikade över 2 miljoner människor.)
Något över 200 personer fikade i anknytning till vår kyrka och vårt Fairtradecafé. I år fick vi nämligen räkna med kyrkkaffet den 6 maj också.

Överskottet från caféförsäljningen – drygt 6000 kr – har skickats till Diakonias vårinsamling. Den går i år till rohingyska barn i flyktingläger i Bangladesh. Med hjälp av teater, lek och utbildning får barnen möjlighet att bearbeta sina hemska upplevelser och åter hitta glädje och trygghet.
Sedan augusti 2017 har över 650 000 rohingyer flytt från Burma till flyktingläger i Bangladesh. (Hela folkgruppen var 3 miljoner.) Rohingyer är en statslös, muslimsk minoritet i Burma som fördrivits. Förföljelsen kunde innefatta mordbränder, våldtäkter och till och med mördande – ofta framför ögonen på barnen. Därav Diakonias vårinsamling.

Om du ytterligare vill stödja dessa barn, kan du skicka in en gåva till Diakonia, bg 903-3044 eller swisha 90 3304 4. Märk ditt bidrag ”Katastroffond”.

Vårens klädinsamling packades på lastbil den 22 maj och transporterades över till Estland. Tack alla som bidragit och jobbat!

Flitiga fingrar och Gubbfixarna har även i år ordnat så att resursmaterial (bandage och barnkläder med mera) kommit iväg till Kongo. Behovet är tyvärr stort i den här mycket oroliga delen av världen.

Nya Prylladan har åter igen slagit upp portarna för sin försäljning. Se efter om ni har något hemma i era gömmor som ni vill skänka dit. Det mesta går att sälja. Se också efter om du har möjlighet att jobba något eller några pass. Prata med Agneta Johansson eller någon annan i Prylladegruppen.

Överskottet från försäljningen kommer att delas upp på följande sätt:
14 % Katastroffond (Akut aktuell insats. Till exempel jordbävning)
14 % Läxhjälp till romska barn i Rumänien
28 % Missionsprojekt som drivs av Equmeniakyrkan (Projektet inte bestämt nu när jag skriver detta)
14 % Lokal social stöttning
30 % Bygg- och reparationsfond för Missionskyrkan

Open Doors uppmuntrar och uppmanar oss att be för muslimer just nu under ramadan (15 maj – 14 juni). Bönerna kan förändra både dem vi ber för och oss. Under ramadan är många muslimer mer öppna för tilltal från Gud och många människor har mött Jesus och fått sina liv förändrade. Vi kristna som ber kan också förändras och till exempel få extra kärlek till dem vi känner som är muslimer. Mer information finns på Open Doors hemsida.

Ta också med Erik Gerhardsson i dina böner. Han ska åka till Tanzania och delta i barnhemsbygge via organisationen ECONEF.

/Missionsrådet genom Eva Karin Themar

Nästan varje gång vi närmar oss påsk tänker jag på den allra första tentamen jag fick vara med om vid pastors-utbildningen på Lidingö i början av 70-talet. Jag var så nervös trots att det bara var en enda bok som låg som grund för tentamen. Det handlade om Josef Blinzlers bok: ”Jesus inför rätta”.

Det var första gången jag äntligen började förstå något av djupet i Jesu liv, hans död och uppståndelse. De fyra första böckerna i nya testamentet berättar om Jesu liv.
Matteus, Markus och Lukas är väldigt samstämmiga i sina berättelser.

Men Johannesevangeliet ser lite annorlunda ut. Johannes berättar om Jesu liv utifrån en mall där Jesus gör sju resor upp till Jerusalem. Han låter Jesus göra sju tecken eller under för att visa sin gudomlighet. Han låter Jesus hålla sju tal. Men han låter oss också upptäcka det starka sambandet mellan den judiska trons påskfirande och vad det betyder att Jesus dör för vår skull.

Det som bland annat blev så starkt för mig var likheten mellan Israels uttåg ur Egypten och det Jesus betyder för min räddning. När judarna varje år på Jesu tid samlades till påskhögtid och åt påskalammsmåltiden gjorde man det till minnet av Guds frälsningsgärning när han förde Israels folk ut ur Egypten.

Än idag firar judar påsk till minne av uttåget ur Egypten. Texter, böner och sånger har utvandringen i centrum för högtiden. Påsk ska firas som om att man själv gått genom Röda havet.

Även på Jesu tid var måltidens rätter en påminnelse om utvandringen. Påskalammet påminde om lammets blod som frälst – räddat - Israels barn under den första påsknatten. Det osyrade brödet vittnade om att man inte hann baka syrat bröd eftersom det var så bråttom att lämna Egypten.
Fruktmosets färg skulle leda tankarna till den halm man blandade i den lera som Israels barn använde för att göra tegel vid sitt slavarbete. De bittra örterna skulle påminna om de bittra tårar folket fällde över sitt elände i Egypten. Allt detta visar vilken central ställning utvandringen hade i judens tro.

När de första kristna samlades till sin måltid - nattvarden - inte bara vid påsken utan under hela året, var det inte uttåget som stod i centrum, frälsningen, räddningen ut ur Egypten. Det var en ännu större frälsningsgärning - Jesu död och uppståndelse - som befriade mänskligheten från fångenskapen under synd och död.

Varje år under fastan och passionstiden följer kristenheten världen över steg för steg evangeliernas redogörelse för den kedja av händelser som skulle sluta med korset på Golgata kulle. Ingen annan händelse i mänsklighetens historia har kommit i närheten av att behålla sin aktualitet genom tiderna.

Allt gott!

/Sven Holmqvist