Du är här:Start > Blogg > Kristins tankar

Kristins tankar

8 må feb

Varenda en är väntad

Jag är på väg in i något nytt. Ett nytt skede, ett nytt kapitel i livet, en ny roll och syn på mig själv.

Vi väntar barn. Det är mycket som händer under tiden vi väntar. Både jag själv och omvärlden börjar se på mig med nya ögon. Jag ser långsamt mer och mer ut som en mamma, både i mina ögon och andras. Kollegor och främlingar kommer med råd och kommentarer om magens form, hur lite eller mycket jag gått upp i vikt, och med gissningar om ifall det är en pojke eller flicka jag ska bli mamma åt. Alla i omgivningen gläds med oss, och det är fantastiskt att känna hur välkommen denna nya människa är. Det är få gånger i livet som alla i familj, vänkrets och bekantskapskrets är så glada å ens vägnar, som de är när någon väntar barn. Det är som att alla hjälps åt att vänta tillsammans.

Att gå från att vara ett barn till att få ett barn, det är ett märkligt steg. I viss mån fortsätter jag förstås att vara barn till mina föräldrar, det kommer jag aldrig att sluta vara. Men min roll i förälder-barnrelationen slår liksom in på nästa varv, och jag börjar vårda, sörja för och ge kärlek åt mitt eget barn. Ett barn som vi ännu inte känner, men ändå välkomnar hit.

Och jag inser att det är så det är. Ingen förälder har någonsin vetat vem det är de väntar på, mer än möjligen Maria om hon vågade lita på ängeln Gabriels ord, och ändå står vi med öppna hem och armar för att ta emot nya  världsmedborgare. Ingen har någonsin varit förberedd för det eller den som väntar, och det blir väldigt tydligt att alla mammor och pappor som jag känner till en gång har varit i samma situation som jag. Ingen visste vad de gav sig in på.

Någonstans inuti oss alla finns en barnslig kärna kvar, som är mer eller mindre framträdande. Ett spår av de barn vi är och var. Någon gång var det någon som väntade oss. Varenda en av oss.

Om jag ser på mina medmänniskor som de barn de en gång var, och kanske fortfarande är, som de barn någon en gång väntade på och längtade efter, då ser de lite annorlunda ut. Om jag lyckas – för det är ganska svårt – få till rätt ögon och kan lägga märke till hur en vuxen människa ser ut från det perspektivet, då märker jag att vederbörande har fler sidor än de jag brukar se.

Min moster kom till stan, och vi passade på att träffas, prata och äta soppa ihop en mörk novemberkväll. Innan vi skiljdes åt, sa hon att hon skulle skicka mig en dikt. Senare på kvällen kom dikten, som är ett utdrag ur Profeten av Khalil Gibran, som gavs ut för närmare hundra år sedan, 1923. Den följer här:

"Tala till oss om Barnen."
Och han sa:
Era barn är inte era barn.
De är söner och döttrar av Livets längtan efter sig själv.
De kommer genom er men inte från er.
Och fastän de lever hos er, tillhör de er ändå inte.
Ni kan giva dem er kärlek, men inte era tankar, ty de har sina egna tankar.
Ni kan hysa deras kroppar men inte deras själar.
Ty deras själar vistas i morgondagens hus, som ni inte kan besöka, ens i era drömmar.
Ni må sträva att efterlikna dem, men sök inte att göra dem lika er.
Ty livet vänder inte tillbaka och dröjer inte hos den dag som flytt.
Ni är de bågar, från vilka era barn skickas ut som levande pilar.
Bågskytten ser målet på det oändligas stig och Han böjer dig med sin makt för att Hans pilar ska gå snabbt och långt.
Låt dig i glädje böjas i Bågskyttens hand.
Ty liksom Han älskar pilen, som flyger, älskar Han också bågen, som är stadig.

Kategorier

Kristins tankar

8 sö nov

Vinterhimmel

Det luktar kallt. Näsans känsliga luktceller bedövas av minusgraderna som jag andas in.
Nästan metalliskt, snöaktigt, kallt ingenting luktar det. Det känns som att det skulle krasa om näsan ifall jag klämde åt den mellan tumme och pekfinger, men det gör jag inte. Den är tillräckligt traumatiserad som det är. Kall luft utanpå och inuti. Huden i ansiktet stramar och utandningsluftens fukt fastnar i småhår i ansiktet och luddet på mössan. Ögonfransarnas toppar får vit beläggning.

Kylan är påtaglig. När jag stannar känner jag hur den vill åt min kroppsvärme framme vid tårna på kängorna, i en glipa vid vantens kant och på ett ställe där byxorna veckat sig så att de ligger nära huden och inte isolerar som det är tänkt. Reflexen hänger och dinglar. Pinglar på reflexers vis när den slår i jackans blanka knappar.

I väster är himlen mörkorange, snöpinnarna matchar nästan exakt. Ett molnstreck ser mörklila ut, och granarna står svarta och tysta, rakryggat uppställda där de alltid har stått. Snön knirkar under sulorna. Den reflekterar tonerna från himlen. Venus – aftonstjärnan – lyser som en klar pärla, månen endast med sin frånvaro.

En annan kväll, i en annan del av landet. Jag och min syster har varit inne i min lilla etta hela dagen. Dags för frisk luft, bestämmer vi och byltar på oss extra ulltröjor och långkalsonger, tjocka strumpbyxor. Det har plötsligt blivit rejält kallt om kvällarna, och fastän det blir så varje år, blir vi lite häpna denna kväll när vi ser vad termometern visar. Men det finns kläder, och vi snurrar sjalar runt öronen och huvudet och struntar i hur det ser ut med tjocka mjukisbyxor instoppade i raggsockor och stora kängor. Det är ingen som ska lägga sig i hur vi ser ut ändå, i mörkret i staden. Med många, korta steg tar vi oss upp på berget intill. Ångan ur munnarna blandar sig med fukten från Göta älv och det blöta som stiger från nollgradiga mörkmurkna blad på marken.

Uppe på berget ser vi kyrkan, den är upplyst. Vi ser ljusen i köksfönstren och vardagsrummet både på denna sidan älven och andra. Vi ser gatubelysning, lanternor på båtar, ett par blinkningar från master, trafiken över Göta älvbron och den belysta statyn av sjömanshustrun som står på sin pelare i blåsten från havet.

Himlen syns inte överhuvudtaget. Det går inte att säga hur långt bort eller nära den är, trots att vi borde vara närmare här uppe på berget. Det är som att allt ljus försvinner ungefär i höjd med oss. Ovanför finns bara ett sugande svart mörkrum.

Mellandagsmorgon. Dimmigt utanför köksfönstren i Russnäs, men en blå ton genom dimman vittnar om att det inte finns tjockare moln ovanför dimman, utan bara himmel. Termobyxorna dras fram ur källarförrådet när dimman lättar och lämnar efter sig en gnistrande strösockervit hinna på alla ytor den varit i kontakt med. Vi byltar på oss och promenerar iväg över skogsvägar och frysta gärden. Solen står inte högt denna midvinterdag, och
skuggorna från skogen är lika blå på snön som himlen själv. Molnstrimmor och flygplansavgaser penslar det blå valvet med akvarelliknande vingar i grålila, gräddvit och medelhavsturkos. Rimfrosten sprakar ljudlöst med alla sina prismor, kastar ljus i alla våglängder den kan åt den som behagar se.

Snötäcket på isen på sjön är ögonbedövande ljust. Ögats pupiller drar ihop sig och släpper bara in en bråkdel av allt det vita som ligger framför mig. Varenda vasstrå har fått frosttaggar, och alkottarna vid stranden har snövita kransar. En hund som vädrar hare hörs, annars är det tyst. Långt ovanför oss denna dag, hög, klar, klarblå och lysande spänner himlen upp sig.

Den mulna, vita himlen ovanför oss en dag när det snöar. Snöflingorna när man tittar uppåt gör luften grumlig och mjölkvit som såpvatten i en hink. Det är stört omöjligt att fokusera blicken på en fast punkt, alla punkter jag fastnar för kommer dalande ner i ansiktet på mig. En landar i ögat, det blir
iskallt ett ögonblick, och obehagligt vasst under en mikrosekund innan allt åter är som vanligt. Om jag lyssnar noga kanske jag kan höra frasandet när flingorna landar på varandra. Stilla staplar de sig till ett snötäcke.

/Kristin Lovén
Göteborg, oktober 2015

Kategorier

Kristins tankar

3 to sep

Det enda alternativet

Regnskurarna som hade dominerat dagen verkade ha dragit vidare. Gråblå molntrasor seglade långsamt förbi mot den ljusa himlen, och vi drog upp fleecefiltar och koftor mot hakan, så att kvällsluften inte kom in. Korv och falafel hade grillats över en riktig glöd, en eldglöd, och doften av björkrök satt i kläder och hår.

Solen sjönk ner bakom kullen, och vi plockade in dynor, muggar och tallrikar och tog en promenad upp till kyrkan. Renfanor och annat gult lyste i vägrenen, och gruset knastrade under skorna.
Sex människor och en spräcklig katt på väg uppför backen. Katten gick sist i ensamt majestät, såg ut som att hon inte tänkte följa med oss längre utan kanske ge sig ut på åkern istället. Sedan fick hon fart och galopperade förbi oss alltihop, för att istället ta täten ett tag.

Vi hade haft begravning. Sorg och saknad släpptes fram, många minnen delgavs, och världen blev lite mjukare. Tårarna flyttade närmare. Det gick lättare att hitta dem när jag behövde släppa ut dem.

Det kändes skönt att ha det så.

En dag när jag var tonåring gick det av någon anledning upp för mig att jag inte hade gråtit på flera år. Först tänkte jag något i stil med att ”det var längesen jag grät senast”, och efter att ha tänkt efter, letat mig bakåt i tiden genom min dagbok och slutligen funderat lite till, kom jag fram till att det var flera år sedan sist. Märkligt tycker jag i efterhand. Så mycket som jag tänkte på, kände, var glad för och arg på och tyckte var orättvist, det är konstigt att det inte blev någon gråt av det.

Den innerliga glädjen och den djupa saknaden ligger grannar i mitt känsloregister, och grunden till dem båda är kärlek. Ju mer kärlek jag har till
människor, desto mer utsatt blir jag. Kärlek gör att jag lättare blir sårad, saknar, blir sviken och rädd för att mista.

Dagens sista tornseglare pep förbi ovanför oss, och katten tog vägen över stenmuren för att komma in till oss andra. Vi hade tagit grusgången in genom grinden, och fick gå över gräset för att komma fram till den plats där urnan så småningom ska sänkas ner. Blomster-arrangemangens alla färger gick fortfarande att urskilja, även om natten började sänka sig runt omkring kyrkogården. Någon satte sig på huk och la blommorna tillrätta, ändrade vinkel på ett band.

Där stod jag med en familj som inte var min egen, och delade saknaden efter en man jag aldrig lärt känna. Jag kände mig hemma. Stillheten i luften, skogen mörk som en granskog är mot en mörknande julihimmel, och ett rådjur som betade utan att intressera sig särskilt för oss.

På vägen hemåt stannade vi till vid gravar med namn från farfars farfars tid, och det berättades historier om vem som hittat på vilka hyss, och vem som liknade vem. En kort stund på jorden är vad vi har här, och de människor som råkar vara i vår närhet är dem vi för stunden kan bry oss om.

Månen hade stigit på andra sidan sjön, och en silveraktig hinna glänste där sjön vilade mellan skogen och betesmarken. En veteåker doftade till vänster om oss, och älggräsblommorna lyste i skummet. Katten hade avvikit från grusvägen, och tog en mer spännande rutt hem mot gården. En fladdermus sladdrade förbi mot den allt mörkare himlen, och vi låtsades att vi inte märkte de enstaka regndroppar som prickade oss och grusvägen medan vi svängde in mot huset. Vi hade redan bestämt att det regnat färdigt för dagen.

Sorgen efter en älskad går inte att beskriva. Kan jag för att slippa uppleva det undvika att älska?
Nej, säger jag. Trots alla svagheter det ger en att älska någon, är kärlek det enda alternativet.


/Kristin Lovén,

Göteborg, augusti 2015

Kategorier

Kristins tankar

10 on jun

Gränslöst

Det är morgon.

Tidig sådan, och bussen stävar genom den blöta grönskan.

Jag kliver ombord, hälsar på chauffören, stämplar kortet och börjar vandringen bakåt genom bussen.

På varje tvåsäte sitter en människa. Ingenstans sitter två, ingenstans är det ledigt. Så typiskt svenska att det nästan luktar krondill, rotmos och midsommardans på morgonbussen.

Jag är den första som blir över. En på varje säte. Vem ska jag sitta hos?
Stegar bakåt, bakåt, bakåt. Bussen är lång.

Han som är speciell och alltid glad och pratar med sig själv och osynliga vänner säger "Godmorgon sköna madam!"  när jag passerar.

Där är ett säte som ser tomt ut, men nej. En nersjunken industriarbetare som sover.

Vems sfär ska jag tränga mig in i?
Vem ska jag besvära?
Vem ska få äran att sitta bredvid mig?

Räddningen finns: bakersta raden med fem säten. Den är tom.
Där kan jag sitta alldeles själv. På fem platser. Och innan näste man går på har en gått av, och allt är frid och fröjd.

När jag var hos en frisör senast – det var drygt två år sedan, jag sköter mestadels mitt hår på egen hand – fick jag hjälp av en kvinna som kommit till Sverige från Tanzania. Hon berättade att hon gillade det svenska sättet att åka kollektivt. I hennes hemland tyckte hon att man var tvungen att prata och dela med sig av mer än hon ville till de som råkade sitta på sätet bredvid. Här kände hon att hon passade in.

Det finns ju gränser för vad man gör. Oftast ganska gemensamt överenskomna inom en kultur – här sitter vi gärna en och en på bussen.

Egentligen finns det otaliga gränser som jag tar hänsyn till varje dag, oavsett om jag tänker på dem eller ej. Jag sätter upp gränser för mig själv, målar upp linjer för hit men inte längre och ibland får jag flytta dessa gränser när jag lär mig något nytt, eller tappar en förmåga. Det är nog så att det skapar en känsla av trygghet att omge sig av ramar, lite som att bygga en koja. Utan gränser kan jag ju gå hur långt som helst, göra eller säga precis vad som helst. Spännande men också läskigt.

Sommaren har inga gränser.

Om man inte frågar SMHI, för de har en meteorologisk definition för sommar. Och om man frågar tyskarna har de sommarbörjan "Sommeranfang"  den 21 juni, då sommarsolståndet infaller. Sommaren för någon som går i skolan kan tyckas börja och sluta i takt med sommarlovet.

Men på sätt och vis är sommaren ändå gränslös. Sommarhimlens blå och gräsets gröna nyanser, de är oändligt många. Soldoften från tomatplantorna har ingen skala. Den ljusa natthimlen där fladdermöss och morkullor piper förbi går inte att mäta. Grusvägarna vi cyklar på mellan hundkäx och timotejstrån fortsätter hur långt som helst. Luftfuktigheten efter ett sommarregn överstiger alla procentsiffror som finns, när det droppar och dryper från rännebroar och rädisblast. Kraset av snäckskal mot klippor under flipflopsulorna, kaprifoldoften som slingrar sig i snåren, ejderfamiljens skrockande i havsviken. De har inga gränser.

/Kristin Lovén,

Göteborg, maj 2015

Kategorier

Kristins tankar

26 to mar

I nutid

De dyker upp nu. I skogsbryn, trädgårdar, över små bäckar och åkrar. I sneda solstrålar dansar de tillsammans eller ensamma i vårluften. Upp och ner, upp och ner, outtröttligt.

Vilka de är vet nog bara skaparen själv, och möjligtvis jourhavande biolog på naturhistoriska riksmuseet. Myggor, harkrankar, knott, sländor, flugor och mott.

Man kan försöka föreställa sig hur det skulle vara att vara en av dem. Att känna att temperaturen i luften är helt rätt, att flyga till en solig glänta och bara flyga där. Upp och ner eller lite mer stillastående. Fram och tillbaka genom luften. Försök föreställa dig att det är det enda rätta att göra – att flyga där på ett dansliknande sätt i solen.

Känner du lugn? Eller får du panik över att det verkar så ovettigt och meningslöst?

Att stå ut med att bara vara en liten stund, utan att genast börja planera en lång räcka av händelser som man ska hantera härnäst, det är något man kan öva sig i och bli bättre på.

När jag första gången hörde någon som talade sig varm för att leva här och nu, tyckte jag att det verkade rätt bortkastat. Var annars kan man leva? Och när? Dessutom måste man ju till viss del få planera sin morgondag och minnas det man varit med om, för att ha ett meningsfullt liv.

Men jag förstod så småningom vad som menades.

Egentligen är här och nu det enda vi har. Det är det enda vi kan göra något av.

Ibland kallas det för mindfulness, vilket inte går att översätta till svenska, men medveten närvaro, eller att vara i nuet är ungefär vad som menas med
begreppet. Det kan användas som stresshantering för att komma ner i varv och lära känna sig själv bättre.

Jag tror att även den som inte är sjuk av stress har nytta av att vara i nuet så ofta man kan. Det är på något vis ett rasande tempo på många håll i
samhället, och själen kanske inte hinner med.

Vid något tillfälle har jag kommit på mig själv med att vara avundsjuk på en fågel. En svarthätta var det, som inifrån ett snår sjöng sådär otroligt vackert, en försommardag när allting doftar grönt och man inte borde ha några bekymmer alls.

I mitt huvud snurrade dock semesterschemat, och det där jag hade sagt till någon – tog hon illa upp utan att visa det, och den där presenten jag måste fixa till nästa helg, och när är det nu dags för synkontroll igen, och vilka tapeter ska vi ha i vardagsrummet?

Den lilla fågeln verkade ha det så lugnt och skönt. Ett litet revir där den satt och sjöng. Gott om mat som flög in i munnen på den. Säkert några söta ägg som låg tryggt i sitt bo. Inga bekymmer alls i mina ögon. Just då ville jag byta, och bara sitta där i skogen och sjunga i solskenet.

Men det är väl så att vi alla har vår beskärda del av bekymmer, och att vi i perioder är olika bra på att ta hand om det. En sak är säker, och det är att det inte är till hjälp att försöka göra allt på en gång.

Så varför inte göra som svarthättan istället? Varför inte bara sätta mig i solen och sjunga? Förmodligen skulle jag hinna med mer under min dag om jag tog en sak i taget, och en paus däremellan. Dessutom skulle jag må bättre och känna att det är jag själv som bestämmer, inte de där envetna tankarna som surrar på om allt som kan göras. Och någon som såg mig kanske kunde inspireras till en paus själv.

Blunda.

Känn hur din kropp rör sig vid varje andetag. Är det kallt eller varmt där du är? Vad hör du runt omkring dig? Känner du solens värme? Luktar det något
speciellt? Vilar fotsulorna mot golvet? Är du spänd eller avslappnad i musklerna?

Döm inte dig själv, inget är rätt eller fel. Bara notera hur det ligger till och var en stund här och nu.


/Kristin Lovén,

Göteborg, mars 2015

Kategorier

Kristins tankar

10 ti feb

Sköt om dig nu

Hur mår du idag då? frågar jag mannen efter att ha presenterat mig.

Jaa, det är väl sådär. Ganska bra efter omständigheterna, jag kunde varit död flera gånger om.

Jag har läst remissen från hans hjärtläkare och där nämndes att han har behövt byta såväl njure som hjärtklaff och kranskärl till hjärtat. Alltså överdriver han inte i det han säger.

Det är ett stort förtroende jag får knappt en minut efter att vi möttes i väntrummet på mitt jobb.

Vi når fram till rummet där jag ska göra en ultraljudsundersökning av mannens hjärta. Vi säger inte så mycket mer om hans tidigare sjukdoms-historia, utan småpratar om undersökningen som ska göras och sätter igång med densamma. Så småningom är vi färdiga.

Jag berättar att undersökningsresultatet kommer att skickas till hans hjärtläkare, och att han kommer få besked om hjärtfunktionen via henne. Mannentackar och klär på sig.

På väg ut genom dörren stannar han upp och frågar hur det påverkar mig att möta sjuka människor i den omfattning jag gör. Mitt svar blir något i stil med att jag inte riktigt tänkt på det, eftersom jag mött sjuka människor varje vecka under flera år nu, men att vetskapen om hur drabbad man kan bli av sjukdom gör mig tacksam för det jag orkar och kan.

Jamen, har du inte ändrat ditt sätt att leva när du möter sjuka människor? frågar mannen. Han är ihärdig. Återigen drar jag till med något om tacksamhet och ödmjukhet och undrar vad han är ute efter.

Då säger jag till dig att du ska tänka på din hälsa. I varje stund ska du välja det som är bäst att göra för din hälsa, så långt det är möjligt. Ingen annan gör det åt dig.

Tack, säger jag lite förvirrat, för det känns som en slags lyckönskning.

Mannen tackar för sig, och går.

Medan jag städar rummet, byter britspapper och avslutar det administrativa som måste göras efter en undersökning, undrar jag vad han egentligen ville ha sagt.

Först blir jag lite sur. För det första, varför utgår han ifrån att jag är frisk? Han kan ju inte veta vilka sjukdomar jag har. Bara för att jag fortfarande är ganska ung, behöver det inte betyda att jag är frisk. För det andra, varför sa han att jag ska göra det bästa för min hälsa? Vad har han med det att göra? Tyckte han att jag verkade ohälsosam på något vis? Fick han för sig att jag röker eller bara äter skräpmat eller aldrig motionerar?

Sen tänker jag om.

Det är en bra uppmaning till en medmänniska. En hälsning som faktiskt säger mer än ”Ha det bra” eller ”Sköt om dig nu”, även om det senare egentligen betyder samma sak som den här mannens hälsning.

Och jag tänker att jag själv kanske skulle kunna skicka med människor en uppmaning. Jag kanske inte ska vara rädd för att de kan tycka det är obekvämt att höra, just när jag säger det. En uppmaning kan ju slå rot hos dem, även om vi aldrig mer kommer att träffas. Kanske är det just de människorna, som vi troligen aldrig mer ska träffa, som vi som bäst kan ta ett råd eller en uppmaning ifrån?

Föräldrarna tjatar, sedan övergår det till att vara barnen eller barnbarnen som tycks tjata. Kanske slår du ifrån dig välvilliga råd bara för att de kommer från en närstående? Kanske kan en kollega, bekant eller en relativt främmande person komma med ett råd som du inte motar bort och avfärdar direkt?

Kanhända att det landar på ett annat ställe i medvetandet, där det kan ligga och gro innan det slår rot, och gör att du tar tag i det där som du vet att du faktiskt borde?

Med tanke på att det har gått flera veckor sedan jag träffade den här mannen, kan jag bara skriva under på att hans uttalande gav effekt på mig. Inte för att jag har gjort som han sa, men jag har tänkt på det han sa. Och jag har tänkt på att han faktiskt brydde sig om mig tillräckligt mycket för att stanna kvar några extra sekunder, ställa mig en fråga och ge mig en uppmaning.

Det känns fint, tycker jag.

/Kristin Lovén

Göteborg, januari 2015

Kategorier

Kristins tankar

16 sö nov

Vad har du för världsbild?

Och varför ser den ut just så?

Så klart för att du bor där du bor, gick i skolan en gång och lärde dig hur världen ser ut. För att du umgås med de människor som finns omkring dig och för att du ser, hör, läser och tar in information från alla möjliga håll. För att dina föräldrar lärde dig vissa saker, och skolfröknar, fritidsledare, scoutledare, pastorer, vänner och jobbarkompisar har kompletterat med sina bidrag. Hur verklig kan din bild av världen tänkas vara?

För nära 50 år sedan, 1965, föddes i genomsnitt 5 barn per kvinna i världen. Vilken tror du motsvarande siffra är idag?

Hur många procent av världens vuxna befolkning, över 15 år, tror du kan läsa och skriva?

Under de senaste 20 åren, hur tror du andelen av världens befolkning som lever i extrem fattigdom har förändrats?

Hur många procent av världens alla ettåringar tror du är vaccinerade mot mässling?

Ganska svårt att veta, och du ska snart få svar.

Förra hösten, i början av november 2013, gjordes en undersökning där man ställde frågorna ovan, och några till, till ett antal svenskar. 1 021 personer valde att svara på undersökningen som gjordes för att se på vilken kunskapsnivå jordens befolkning befinner sig. Man kommer att fortsätta ställa sådana här frågor till människor jorden runt, för att se hur kunskaperna om mänskligheten och jordklotet är. Faktum är att majoriteten av svenskarna var ganska fel ute.

Har du hört eller sett Hans Rosling någon gång? Han är professor i internationell hälsa, och hörs oftast föreläsa på entusiastisk engelska med svensk brytning. För några år sedan var han sommarpratare i Sveriges Radio, och då och då syns han i TV.

Han brinner för folkbildning, och gör lättfattliga och till och med roliga presentationer av statistik och allvarliga frågor. Stiftelsen Gapminder, som startats av bland andra Hans, har i uppgift att bidra till en god utveckling genom att göra statistik lättillgänglig och enkel att förstå.

Blir du nyfiken och känner dig duktig vid datorn, kan du själv hitta statistik på Gapminders hemsida. Eller sök efter Hans Rosling på nätet, så kan du själv se hans föreläsningar och färgglada statistik.

Varför ska du intressera dig för statistik och global hälsa? Spelar det någon roll om du får nya kunskaper? Hur påverkar det dig att du känner till statistik om barnafödandet i Bangladesh, hur många människor som dött i trafikolyckor per år, antalet insjuknade i en viss typ av cancer, eller andelen energi som kommer från vindkraftverk?

Jag tror att det spelar roll. All kunskap spelar roll. När du gör dina val här i livet, handlar och talar du efter vad du vet. Ibland handlar det om att välja vilken banan man ska köpa, ibland vilket elbolag man ska anlita. Ibland handlar det om vem man vill skänka sina pengar till eller vem man ska rösta på i ett val. Vi har förmodligen aldrig haft fler valmöjligheter och valskyldigheter än vi har idag (fast jag har inte sett någon statistik på det) och då spelar det roll vad man vet.

Här kommer svaret på frågorna ovan. De gäller förstås bara ungefär just nu. Världen förändras ju. Idag föder varje kvinna i genomsnitt 2,5 barn (majoriteten av svenskarna trodde 3,5). 84% av jordens vuxna befolkning kan läsa och skriva (majoriteten av svenskarna trodde 60%). Den andel av jordens befolkning som lever i extrem fattigdom har de senaste 20 åren nästan halverats (majoriteten av svenskarna trodde att den nästan fördubblats). Av alla ettåringar på jorden är idag 84% vaccinerade mot mässlingen (majoriteten av svenskarna trodde 20%).

Detta är några exempel på positiv utveckling, och säkerligen resultat av stora beslut och kampanjer. Visst hade jag önskat att det var 100% som kunde läsa och skriva, och 100% som var vaccinerade. Och helst hade jag förstås sett att ingen levde i extrem fattigdom. Men nu när jag känner till hur det är, har jag i alla fall en sannare bild av världen jag lever i.

/Kristin Lovén,

Göteborg, oktober 2014

(Fotnot: Vill du veta mer om studien jag nämner, leta reda på The Ignorance Survey, i Sverige gjord av Novus och Gapminder.)

Kategorier

Kristins tankar

15 må sep

Rätt eller fel?

Sådär gör man bara inte! Skulle någon kunna
utbrista, och många runtomkring skulle kanske hålla med. Speciellt om de var uppväxta med ungefär samma kultur och normer.

Vi verkar känna oss väldigt trygga när vi delar in saker i rätt och fel. Speciellt om vi själva är bra på att hålla oss på rätt sida om den tänkta skiljelinjen. Om man inte skulle vara det, kan man alltid hitta på motiveringar. Argument som egentligen är helt befängda, men som får en att känna att man gör rätt, fastän man gör fel.

Själva konceptet med att det finns vissa saker som är sanna och vissa handlingar som gör att man klarar sig undan klander måste vara lika gammalt som människorna. Ändå kan man undra hur gränsen hamnar där den hamnar, och hur snabbt ett samhälle skulle kunna placera något från rätt- till felfacket eller tvärtom.

Vissa rättochfelfrågor kan med fördel gnabbas över på lunchrasten. Heter det egentligen kex eller tjex? Är det cyklisterna som kör som galningar, eller är det kanske bilisterna? Vem har oftast rätt? Man själv förstås?

Jag kan ibland känna mig rätt nöjd med att jag inte ska döma mina medmänniskor, eller mig själv för den delen. För hur vet man egentligen att det som är rätt är rätt? Att det som vi är överens om är fel, verkligen är fel? Bara för att vi är många som tycker likadant, behöver det ju inte vara så? Eller är det just då det blir rätt? Ett slags konsensus.

Kollektivtrafikfärjan Älvsnabben snabbar sig över älven. Från Hisingssidan till den andra i en diagonal skärning. Vattnet är blått som himlen och har bara små toppiga krusningar på ytan. Jag kvällspromenerar.

Luften är varm och ljus.

Han ligger under den stora kastanjen. Har gjort sig ett bo där.

Man ser en kropp i fosterställning under den mörkt turkosa filten.

Vad ska jag göra?

Ge honom min regnkappa ifall det börjar regna? Gå fram och säga hej? Köpa några öl och lite mat och låta honom berätta? Låta honom flytta in i lägenheten, skriva en bok om hans berättelse, skriva ett filmmanus, ge honom hälften av intäkterna från filmen? Lägga en limpa bröd i närheten, så han förstår att den är till honom?

Eller fortsätta gå förbi. Och tänka att man faktiskt inte kan vara fattig i det här landet om man inte vill. För det här är ett bra land, som man inte rimligtvis kan vara hemlös i. Kan man tänka.

Himlen är ljus. Luften varm.
Jag går hem och lägger mig i min säng.

Han ligger inte under kastanjen nästa gång jag går förbi.
Det sticker inte fram några svarta snowboots under den turkosa filten.
Den turkosa filten hänger prydligt över det bohag som står där i hörnet. I en nittiograders vinkel mellan två murar.

/Kristin Lovén,

Göteborg, augusti 2014

Kategorier

Kristins tankar

16 on apr

Med ögon känsliga för grönt

Jag lånar en titel. Det får man väl göra så länge man erkänner det?

Barbro Hörberg skrev en sång på 70-talet med titeln ovan – Med ögon känsliga för grönt. Anledningen till att jag lånar den, är att jag tycker det är en formulering som passar in väldigt bra för hur jag känner mig på våren. Ögonen letar och hittar de minsta små gröna prickarna som sticker fram ur brungrå knoppar och kvistar. Toppiga lökväxtspetsar som bryter jordytan och glimtar fram. Grässtrån som i knippen grönskar genom fjolårsgräsets trassel. Den öppna ytan som plötsligt en dag har ändrat färg från gammalgrå till grön, och trädens svartbruna grenar som börjar skifta i diverse olika nyanser.

 Alarnas hängen är långa och gula. Det fräser i luften omkring dem av pollen som vill ut i luften och

vidare i världen. Förra årets kottar sitter torra och stela på sina grenar och struntar i spektaklet. Himlen är en blankblå bakgrund och solen kastar knippen av ljus mot alen och mig.

På folkhögskolan i Rimforsa brukade jag och Julia gå promenader. Så gott som varje dag knackade hon på min dörr eller jag på hennes och frågade om det var dags för en liten runda. En runda för att sträcka på benen och tankarna. Om vi hade mycket tid och ork gick vi ”Opphemsrundan”, och vi pratade oftast hela vägen. Mycket fanns att avhandla, och ibland räckte inte de sju kilometrarna utan vi fick fortsätta pratet över en eftermiddagskaffe eller en kopp te, om det var senare på dagen.

 

När det blev vår gick vi en ny runda. Snön hade smält och torkat bort, och skogsvägarna blev åter gångbara. Det var en extremt varm och solig dag alldeles för tidigt på året och chockade tussilago sken ikapp med solen, barnen var barfota i smyg på lekplatsen, skogsmyrorna inne bland hasslarna satte nytt årsbästa i barrhämtning och fräknarna sprakade fram på våra bleka nosar. En sådan dag som man önskar aldrig skulle ta slut.

Vi mötte en stor och ensam hund som liksom vi promenerade på skogsvägen, och vid en vägkorsning låg en liten, välskött stuga där en tant som såg ut att komma från förr i tiden verkade bo. Det var som om vi gick i en saga där guld strålade in mellan träden och äventyret väntade. Vad som helst skulle kunna hända!

På sätt och vis var det väl just så det var – och är. Där och då när vi precis hade blivit vuxna, med hela världen som en lång räcka av möjligheter som vi kunde ta för oss av, kändes äventyret oändligt.

Solen började trots allt sänka sig långt innan vi var mätta på varm luft och promenadvägar – det var trots allt bara mars fastän vi önskade juni. Med en rosa himmel omkring oss och med ögon känsliga för grönt vandrade vi småningom hemåt, mot folkhögskolan, och koltrasten sjöng i toppen av en björk. Julia tyckte att koltrastsången lät vemodig. Jag tyckte att den lät vacker.

Men det är något med koltrastens klara sång i rosa våraftnar som fyller mitt bröst med något. Något som liknar en längtan efter något odefinierbart. Ett äventyr? Att få rymma bort? Komma hem?

Jag tror att det är den känslan Karin Boye hade när hon skrev en dikt som heter I rörelse. När jag läser den får jag iallafall en känsla som liknar den som jag kan få av koltrastens sång.

Här följer Karin Boyes I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

 

/Kristin Lovén, Göteborg,

mars 2014

 

Kategorier

Kristins tankar

3 må feb

Stan är full av vatten

Jag håller vattenkokaren över diskhon.

Vrider blandaren åt höger, det kalla hållet, och låter ungefär en halv liter vatten försvinna ner i den trekantiga pipen på vattenkokarens kanna. När jag ställer kokaren på sin platta och trycker igång den tar det inte många sekunder förrän jag har kokande vatten och kan göra en mugg te.

Vatten, stan är full av vatten. Vatten, lite grann i hatten... sjunger Robert Broberg i mitt huvud. Det är ju så i staden där jag bor, att utöver en ganska stor älv, ett rätt salt hav och några bäckar, åar och fontäner, så finns det också regnvatten. Ibland regnar det underifrån, precis som i filmen om Forrest Gump. Då hjälper inget paraply, och inte heller att ställa sig under tak, utan det gäller att ha kläder efter väder. Luvan uppdragen och regnbyxorna ordentligt fästa över skorna så att inget vatten tar sig in till strumporna.
För stan är full av vatten.

Tänker man efter, så är det vatten överallt i vår omgivning. I våra element, i våra vattenledningar till de välsignade vattenkranarna i kök, badrum, ladugård och garage. Inne i tvätt- och diskmaskinen. I små smältpölar på hallgolvet där snöiga skor stått ett tag. I duschen! Det omsluter oss på alla sidor. Det gör oss levande.

Vattnet lugnar, värmer, rengör, släcker törsten, gör så att blommorna blommar och grödorna gror. Just nu ger det också en ljusare version av vinterhalvåret, när det i sin vitaste kristallform lägger sig på marken, hustaken och bilrutorna för att reflektera det lilla ljus som solen ger. Det blir halt på vägarna och vi får använda dubbar på skorna.

Det finns inget dåligt väder, säger vi till varandra och tar hänsyn till om utomhusvattnet är fast eller flytande när vi väljer. Dubbar på eller galoscher? Galonisar eller bävernylon?

Och när det vintervita smälter, då porlar vattnet iväg i rännilar och större bäckar. Säsong efter säsong. Samma vatten som alltid funnits.

I Bibeln är vattnet med redan från början.
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet.

Vattnet var redan där när Gud började forma himmel och jord. En väldigt gammal och viktig företeelse alltså!

Av förklarliga skäl har vi människor i alla tider bosatt oss vid vattendrag. Då kan vi dricka, tvätta oss, laga mat och dessutom paddla iväg till andra människor på andra sidan vattnet, eller fånga lite fisk.

Jag är en av de där som bor vid vattnet. Jag bor numera på landets fjärde största, och allra mest befolkade, ö. Vattnet ur kranarna kommer till största del ur den där stora älven. Något filtrerat och renat, men ändå!

Att vattnet går att sörpla i sig nästan direkt ur ån, är ingenting som gäller jorden runt. På många håll måste vattnet kokas innan man kan ta det i bruk. Innan man kan koka det, måste man dessutom hämta det, ibland långt borta. Att få rent och gott, varmt vatten, är inte överallt så lätt som det är för mig, med min vattenkran några steg ifrån vattenkokaren!

Jag brukar inte göra reklam, men tipsar gör jag gärna.

Jag vill tipsa er om Solvatten. Ni som använder internet, sök på detta! En svensk uppfinning som ger varmt och rent vatten med hjälp av solen.

Kanske kan vi ge varandra sådana i födelsedagspresent i år? Köpa en viktig plastsak och se till att någon som behöver den får den? Istället för att köpa en oviktig plastsak till oss själva som vi
ändå tröttnat på innan nästa födelsedag?

Jag längtar lite extra efter rättvisa när jag sitter här med mitt snabba och smidiga te. Som jag inte tror innehåller några farliga smittämnen som gör att jag måste koka vattnet på ett visst sätt.

Då vill jag helst att alla ska ha det som jag.
Med staden full av vatten.

/Kristin Lovén,
Göteborg, januari 2014

Kategorier

Kristins tankar

Om bloggen

Här delar församlingsmedlemmar med sig av sina upplevelser i vardag och helg.

Våra pastorer har skrivit många texter i vårt tryckta programblad och några av dem publiceras här.

Vårt aktiva missionsråd berättar om lokalt och globalt missionsarbete.