Siffran fyrtio är ett speciellt tal genom Bibeln som på flera ställen verkar vara kopplat till prövning. Jesus stannade fyrtio dagar i öknen, som ett sätt att prövas inför sitt uppdrag. Det regnade i fyrtio dagar och fyrtio nätter under tiden Noa och hans familj befann sig i arken och det judiska folket vandrade i fyrtio år genom öknen innan de till slut fick komma in i det förlovade landet.
Om coronapandemin fortsätter hålla sitt grepp om oss även en bit in på hösten, vilket de flesta forskare också verkar tro, så är det inte omöjligt att detta också utvecklar sig till en fyrtio veckors prövotid för mänskligheten. En ökenvandring som präglas av ensamhet och isolering, materiell fattigdom, uppoffring och rannsakan.
Men om det är så, och om liknelsen ska kunna bli meningsfull för oss, är det också viktigt att påminna sig om att ökenperioden inte enbart innebär prövning, utan också kännetecknas av att vara en avgörande förberedelsetid. Det är under tiden i öknen som det stora formandet sker! Under öken- vandringen formas Guds folk, steg för steg, till att bli just Guds folk. De prövas i tillit och uthållighet, de uppövar sin förmåga att följa och att leva av hoppet. De lär sig att återberätta och att leva av berättelserna om Guds stora gärningar och trofasthet. Och det är andra människor som till slut tar klivet in i det nya landet. De är ett folk, Guds eget folk.
Under fyrtio veckor formas embryot till att bli en människa inuti livmodern. Det är en avgörande förberedelsetid där allting måste ha sin gång. Viktiga steg får inte skyndas förbi eller hoppas över.
På samma sätt tror och hoppas jag att den här tiden också formar oss för det som ligger framför. Att prövotiden också är en förberedelsetid, en formandets tid, för oss som enskilda men också för oss som Guds folk. Även nu leder Herren oss med sin närvaro.
"Om dagen gick Herren framför dem i en moln- pelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt." (2 Mos 13:21).
Att öva sig i den tilliten och låta sig formas av hans närvaro är en väl investerad tid, särskilt nu i den tid vi lever i.
Inför Gudstjänsten läser man ibland följande inledningsord gemensamt:
Nu är Guds tid.
Här i sitt hus sluter han in oss i värme och ljus.
Nu är Guds tid.
Nu skall hans ord leda oss rätt och hjälpa oss tro.
Nu är Guds tid.
Nu vill vi be och ta emot vad Gud har att ge.
NU är Guds tid. Är det inte märkligt att man säger det varje gång? Nu, och nu.. och nu? Nej, det är inte särskilt märkligt alls. För det är ju precis så det är. NU är Guds tid. Det gäller ständigt. Nu är Guds tid för närvaro, omsorg och upprättelse. Nu är tid för bön och gudstjänst. Visst är det så att vi väntar på och längtar till det som ska komma, en tid när det råder större rörelsefrihet och ökade möjlighet att mötas fysiskt och rumsligt. Men NU är också en viktig tid, en tid som förbereder och formar oss, om vi låter Honom göra det.
Det finns en tid för templet Ä den fysiska gudstjänsten och mötet. Men det finns också en tid för tältet, tabernaklet, under ökenvandringen. Guds närvaro är densamma, men formen för den skiftar.
Nu är Guds tid.
/Johanna Fredrixon
