Tankar från pastorn - Resonans

Under 2022 kommer jag att vara tjänstledig från min tjänst som pastor och föreståndare i församlingen. Jag tror att det är värdefullt för alla människor, och inte minst för oss som har en relativt offentlig tjänst, att då och då ta ett steg tillbaka. Att ta ett kliv åt sidan och skapa ett utrymme mellan sig själv och sin yrkesroll och lyssna in det som uppstår i mellanrummet. För om man tar sig tid att lyssna kanske man efter en stund kan höra tonen; hjärtats ton. Den ton som vibrerar av allt det som varit, av allt som är just nu, men kanske också av det som en dag ska komma.

Men om man alltför snabbt går vidare, då blir det som när man dämmer upp tonen i en stämgaffel. Det blir stumt. Så också inom oss när inte tiden ges för den nödvändiga resonansen. Det är mellan det ena och det andra som resonansen uppstår, i mellanrummet. Hur ser det ut för dig? Var finns mellanrummen i din vardag?

Jag tror att för flera av oss så är gudstjänsten på söndag förmiddag ett sådant mellanrum. En tid för resonans, mellan vårt liv och Guds liv inom oss. Där och då, i bänken, under sången eller predikan, kan vi lyssna in tonen. Ibland gör den oss stärkta, ibland nedstämda. Den kan röra oss till tårar eller påminna oss om hur trötta vi egentligen är. Men oavsett så känner vi att den berättar om något som är sant. Tonen vibrerar av det som rör sig inom oss. Men ganska snart reser vi oss från bänken och stämgaffeln tystnar igen. Vardagslunken fortsätter.

På samma sätt kan bönen vara som en sorts inre stämgaffel som skapar ett rum av resonans inom oss. Bönen skapar ett avstånd, ett mellanrum, mellan det var varit och det som just nu är. Ett rum för lyssnande och inre samling. Den inre tonen får tid att ringa, liksom tonen som ständigt strömmar från Gud.

Psalmisten uttrycker det poetiskt med orden: ”Djup ropar till djup.” (Ps 42:8) Därför kan det vara gott att inte ständigt fylla sin bön med ord och innehåll. Den stilla, lyssnande bönen är nog så avgörande för att kunna uppfatta den himmelska tonen.

Så här i inledningen av ett nytt år försöker många av oss att skapa lite nya rutiner och på nytt ta ut riktningen inför det som ligger framför. En fråga att bära med sig in i detta kanske kan handla just om ”resonans-rummet” i livet. Ryms det? Eller är det något som behöver maka på sig lite för att göra plats för det där livsviktiga mellanrummet?

För egen del ser jag med förväntan fram emot att upptäcka vad som kommer att visa sig under det årslånga mellanrum som jag nu går in i. Min bön är att få en klarare blick, en fördjupad tro och en förnyad glädje. Kanske delar vi samma längtan och bön, du och jag?

Med önskan om Guds rika välsignelse

/Johanna